Boring?

Deadline är över och done with, plötsligt har jag några timmar på en måndagkväll utan något att göra. Dagen har varit smått absurd. Men jag har överlevt. Igen. Måste lära mig att ha tråkigt nu.

Vi kan börja här. Jag är så fascinerad av detta. Jag blir alldeles tyst och stilla, och bara tittar på henne, lyssnar till hennes underbara dialekt, och ser henne förvandla sig själv. Gång på gång. Vackra färger i konstfulla arrangemang. Hennes mops snarkar i varje video, och varje video är 10-15 minuter lång, och varje gång är det som att se ett konstverk fullbordas... Och flickan, bara genom att göra dessa oändliga sminktutorials har nu fått en egen sminkkollektion. Det får mig att fundera lite på om jag själv gjort rätta karriärval här i livet.

Back in black

Jag blev taggad att börja skriva igen, av tre anledningar. En är egoistisk, den andra är narcissistisk och den tredje är att det är rätt kul. Vi får väl se hur många inlägg jag fixar med den här gången.

Ta det lugnt i stormen.

Utdöda språk

Det finns så många borden... Utöver plugg av utdöda språk, skulle det underlätta att städa sovrummet så man fick plats att gå in utan att slå tårna i dammsugaren och smalbenet i en byrålåda. Men jag ORKAR inte. Det är tråkigt. Och tiden mellan middag och kl 20.30 är verkligen inte en bra tid. Däst och såsig. Men snart... snart så ska nog livet återvända. (Har jag läst nånstans.)

Jaga djur

Jag och min skottekompis fick ett ryck en kväll och drog iväg för att åka skitsnabbt på platån ovanför floden. Inte helt riskfritt. Men vi hittade massa djur som vi jagade med hans flakbil. Så sjukt roligt. Vad jag minns plågade vi sju olika sorter, fåglar, harar, möss, en räv... Och en såg exakt ut som den här:



Jag säger bara, heja Skotland!

Tröster

Man tager vad man haver. Förstå att käre Josh är 1,5 månader yngre än mig.

Pärlgröt

Det heter sagogröt, på svenska. Men jag gillar finskans bättre. För den växte jag upp med.

Trött, trött.

Dadelsirap

Ibland får man med sig de mest otippade grejerna från jobbet. Dadelsirap, till exempel. Två fantastiska saker kombinerade i en härlig enhet. Det smakar mörkt och rökigt, det är sött och liksom gyllene i eftersmaken, barndomssirap, och så jul, och dadlar ätna i Västafrika. Men jag kan inte säga att jag vet vad jag ska använda den till, för dadelsirap är tungt att äta bara sådär, och som tillbehör har jag inte en aning om vad den kan passa till. Förslag?

Att göra ont

Jag var och inlajnsade ikväll. Det gick bra, trots att jag är ringrostig, ända tills det gick dåligt. Försökte sakta av i en nerförsbacke, men benen åkte snabbare än kroppen. Schwoop. Landade på höft och skuldra. Man har inte handledsskydd och hjälm på höft och skuldra.

Men det intressanta var att jag under hela min åktur inte var rädd för att ramla. Det är jag nästan alltid. Jag ville nästan ramla, bara för att ha gjort det. Och det var skönt när jag väl gjorde det. För när man har ont känner man i alla fall. Känner nåt riktigt, påtagligt. Ställföreträdande lidande, liksom. Eller nån sorts masochism, antar jag, på lite mindre sakralt språk.

I alla fall, jag fick ont och var glad.

Bakåt

Om man aldrig tittar bakåt så glömmer man till sist.
Tills man snubblar över det.
Så som vilsna cirklar gör.

Trötter

Orka. Nu har tröttheten övertagit kroppen. Höll på att somna i kassan i morse. Och nu när jag äntligen är hemma, nästan färdig med flera åtaganden så vill jag inte riktigt befinna mig i den vanliga verkligheten. The world according to WoW är så mycket mindre jobbig. Och inte är den helt ful heller, typ.

Mina Euroshopper Energy Drinks är slut. Illa. Morsan tror att jag är beroende. Njäe då. Inte värre än med kaffe.

Kristian Anttila

En annan grej med 10 timmar på jobbet - varuplock, fett stimulerande - det är all tid man har att bara tänka. Jag brukar hävda att jag bara tänker djupa saker och reflekterar över livetdödenkärlekenGudrättfärdighetenosv. Men nä.

Idag har jag bara tänkt på Kristian Anttila. Kristian Anttila är Sveriges bästa textförfattare. Självfallet är det enda orsaken till att jag tänkt på Kristian Anttila i tio timmar idag. Nedanstående strof är inte det grymmaste han skrivit. Men right on i alla fall. Ögonblicksbild ur världen enligt Pippilotta Rullgardina. Allt annat är lögn och förbannad dikt.

Ge mig en piska och en träl
Gör mig skada, gör mig kär
Ge mig salt och lite sol
Jag gör allt för lite mod

10-timmarspass

Plock, i tio timmar, påminner verkligen om ens dödlighet. Med viss överdrift, möjligen. Ont i fötter, fingrar, hjärna. Mina armar klarar sig, jag är stark som en oxe, i proportion till min kroppsstorlek. Brukar jag hävda. Lyfte två säckar hundmat, à 14 kg, kändes ingenstans. Nu vill jag bara ha Pippis kappsäck med guldpengar.

En av de riktigt sura grejerna med 10-timmarspasset är radion. Jag tror jag föredrog det när vi hade P4 förinställt. Nu har nån ändrat det till Mix Segapol. På deras hot rotation finns ungefär 8 låtar. Och de som inte är heta, de är schwainigt jobbiga. "Black velvet", mina vänner, och "What's love got to do with it". Jag fattar inte hur man kan spela sånt skräp. Och dessa hits, som var sjysta låtar i våras, men nu framkallar exem och migrän. För att inte tala om de intelligensbefriade radiopratet. Antingen sitter de efteråt och skrattar elakt, eller så är de såna på riktigt. Jag föredrar cynism framför dumhet faktiskt.

Nog om det. Nu ska sista artikeln skrivas klar. Har intervjuat Strage. Jag gillar folk som kan prata om vad som helst.

Sushi med film

Sushi på fredag. Blivit en familjetradition. Fint, faktiskt.

Sen såg vi en rulle, The Savages. Lågmäld, mycket grått, sepia, beige. Knappt någon musik, nästan lite dialog. Men så skön för hjärnan. Och för första gången på länge - intelligent och inkännande beskrivna förhållanden människor emellan.

Ja, sen är det väl så att jag inte sett på film på evigheter. Om man inte räknar med 11 säsonger av South Park som jag klämt i mig på några månader. "Finstilt" är inte ett ord att använda i de sammanhangen.

Dofta

Häromkvällen på jobbet, minns inte när - kanske var det i lördags. Det måste ha varit i lördags, men det kan det ju inte för det känns som det var igår, men igår gjorde jag nåt annat, men jag minns alls inte. Nej. Dagarna burrar ihop sig, små skitiga kycklingar, såna vi hade förr om kontinenten, som den som jag lyckades dränka med en liten spruta vatten, eftersom stackarn var sjuk. Not anymore, it ain't!

Hur som helst, eftersom jag inte längre sover, utan låter dagen gå in i sig själv, så minns jag inte när jag var på jobbet sist, och två hyfsat snygga killar kom förbi, och en av dem doftade så himmelskt att jag höll på att tippa över. Det var som om alla dessa parfymreklam som inte säljer en doft, utan en upplevelse, en erfarenhet, en dröm, en möjlighet... Ljusblå böljor, vit sandstrandssammet, en längtan och en uppfyllelse, och vi stannar där, men oj. I helt andra rymder, där och då, plötsligt. Vänster hand för att få reda på namnet på doften.

Varför kan inte dofter manifestera sig på nåt mer konkret sätt? Varför kan man inte göra nåt åt en doft, som att äta den? Jag hatar sköna ting som ger mig känslan av att inte tangera.

Batistini-jeans

Så här är det. Om man är kille och äger kardborresandaler, då är det fashion roadkill direkt om man också har på sig Batistini-jeans från Dressman.
Är man flicka och har ett par slitna Converses, och möjligtvis Tony&Guy-vax i håret, då är det enbart chique.

Och låt oss samtidigt påminna oss om att mode är till hälften oväsentligt, till hälften bara dyrt. Att någon som större delen av sitt liv varit helt off the fashion highway är det ganska fult att börja slänga sig med fashion statements överhuvudtaget. Kommentaren "Pia, du hade så konstiga kläder när vi gick i nian" har etsat sig fast.

Jag vet inte. Är jag dubbelmoralisk nu?
Orka tänka. Blivit för lite sömn för det. Men istället för att sova ska jag fira livets komplexiteter med att spela. The Longest Journey eller WoW? Hm.

It's all about attitude

Dagens pepp.
Internet. Vad kan man säga? Klicka dig gärna vidare, om du gillar inspirerande texter och syntetisk musik.

Dagens modetips

Köpa jeans på JC. Snäll service på Stinsen, och det var inte ens jag som skulle ha brallerna. Kanske jag köper såna där konstiga korviga byxor istället. Precis när modet ska växla. Det är mitt modesignum. Alltid en säsong sen (när förra årets byxor är på rea) och tröjor från HM:s pojkavdelning.

Så jag åkte tillbaka med mor och far, och köpte byxor. Korviga från Gina Tricot, och ljusa från Dressman. Ååh, det är ett sånt statement att ha Batistini-jeans när man är en tomboy!

Sen pratade jag och pappa om döskallar. Han gillar inte döskallar. Mina döskallar är ett statement, förklarade jag. Minns din dödlighet. Det är stort. Och jag är bara aningen pretentiös.

Torrschampoo rlz

Nej, jag är inte en modebloggare. Men jag KAN inte motstå denna frestelse.

Till att börja med

Where the Hell is Matt? (2008) from Matthew Harding on Vimeo.