Fornborg?

Letade efter en fornborg idag. Cykelkartan säger att det ska finnas en fornborg på en upphöjning bortåt Rosersberg. Och eftersom det var total sommar idag, så tänkte jag för en gångs skull göra mer än bara prata om att göra, så tog jag mammas cykel och pedalade iväg. (Min rosa Monark är lite oberäknelig vad gäller växlar, så den fick inte följa med.) Väl i skogen stängde jag till och med av iPoden, så jag kunde höra skogens ljud. Fåglar, vinden i trädkronorna, gräsänder som plaskar iväg på Oxundasjön, flygplanen mot Arlanda, E4:an, pendeltågen, SJ-tågen och Arlandabanan. Underbart. (Ibland undrar jag hur naturen låter bortanför de mest trafikerade lederna i Sverige?)

Lämnade cykeln på en udde, och traskade inåt den riktiga skogen, där fornborgen skulle finnas. Hittade stora klippor, lite lövskog, lite barrskog, en stor öppning mellan två miniberg, hittade en fantastisk klipphäll att fika på. Men ingen fornborg. Om man inte räknar med nåt stenröse vid en eldstad. Nja. Antingen missade jag den helt, eller så fick jag för mig att "borg" kanske är större än två stenar på rad.

Men kaffet var fantastiskt, boken var ok, lugnet välgörande, och bara ett som saknades.

Prioriteringar

Har tänkt köpa nya glasögon ett tag. Bara sådär nöjd med mina plastiga, som ger min feja en lätt skelögd touch. Var och kollade i tre affärer, alla med olika varianter av 2 för priset av 1. Man vill ju vara snygg billigt liksom.

Men igår, eller vilken dag det var, dagarna har blivit lite oklara. Satt vid köksbordet, med fem kg böcker och papper utspridda. Hämtade grekiska bibeln och grammatiska analysen också. Kapitel 2, version 1.0 är klar, och nu kan jag äntligen börja plöja i själva texten. Uppspelt, det är ordet för min känsla. Det var då jag kom på att jag nu, mer än nånsin, behöver Accordance. Ett program för Mac, med grekiska och hebreiska texterna, grammatikor, kommentarer, till och med LXX! (Septuaginta, googla för mer info, övers. anm.)

Så jag beställde den istället för att tjacka glasögon. Nu är jag glad. Om än lite plastigt skelögd. Men det har ju inte hindrat att jag ändra relationsstatus på FB, så det kanske inte är akut.

Ville bara få det sagt. Katching, kära barn! Bara resten kvar. Ungefär 30 sidor och 5 veckor.

Försommarnatt

Kvart i fyra imorse.

Marc Anthony

Ska inte sova innan kapitel 2 är klar i version 1.0. Jag blir lite halvlack när det inte går snabbt att arbeta. Det har inte gjort det nu. Det har gått bra, men långsamt. Sniglar är långsamma. Sniglar behöver inte bli klara med uppsatser för att få studiebidrag eller en fancy-pants titel. (Sniglar behöver inte ens byxor, come to think of it.)

Och utöver att äta (cantaloupe-melon, mazarin, en Magnum Temptation, rooibos, kaffe, Oboy, kaviarmacka) så lyssnar jag på Marc Anthony. Spotify är fantastisk på det viset. Och Marc Anthony och all denna tårdrypande latinomusik går rakt in i mitt redan ömma hjärta. Jag jobbar inte mer effektivt när jag längtar mig blå.

(Jag jobbar inte så effektivt när jag bloggar heller. Point taken.)

Öchötska

Sitter upp och skriver. Social identitetsteori är mer än lovligt rörigt. Tog en mental paus, lyssnade till Linköpingslåten och hittade detta. Många språk har jag velat lära mig, men att Gud lett mig till denna folkgrupp, det hör till det mer otippade.

Förlåt

Jag passar på att be om förlåtelse samtidigt.

Jag har blivit tråkig och förutsägbar. Jag kan ha varit det förr. Men nu tycker till och med jag att jag är tråkig och förutsägbar och olidlig att hänga med. Finns ungefär tre saker på min hjärna, och inget annat. (Bästa förslag vinner en fika med mig på Wayne's i Väsby.) Mina blogginlägg är fullkomligt meningslösa. Jag har aldrig tid att träffas. Jag har inte mycket att säga, för jag är övertygad om att ingen orkar höra på, eftersom jag bara pratar om tre saker. Jag lyssnar på tonårspop, Sting och Phil Collins. Jag tittar på sminkvideos när jag är uttråkad. Jag är kär och jag håller på att bli gammal.

Förlåt alltså.
Och jag förlåter er, kära barn, om ni väljer annat folk som sällskap. Jag kanske till och med måste uppmuntra det, av omtanke för er. I'll let you know om det går över.

11 kor

De har skickat ut kossorna nu, i Hästhagen. Såg inte hur många små det var med, men årets kull har i alla fall flera svarta och mörka. Första året var de alla bruna. Förra året fanns det en svart. Nästa år lär de alla vara svarta. Statistiskt sett. De är av typen istidsmammutar. Eller skotsk höglandsboskap. I get them mixed up.

Dessa skriva-hemma-dagar är så fantastiskt tråkiga. Överdrivet långa. Och o-produktiva. Första bakgrundskapitlet inte klart än. Imorgon, hoppas jag. Eller idag.

Jo. Sådana här dagar sitter man en del och dö-surfar. Dagens catch är min nyaste sminkfavorit, Kandee the Make Up Artist. Hon är the epitome of sweet, mina vänner. Och jag förlåter henne för att så mycket smink och yta är lite off mina värderingar. Hon är söt också. Om jag slapp min Victoria-haka skulle jag låna hennes.

Men gah, vad gör katten?! Drar av stora tuvor av päls, på mitt köksbord! Snälla, kan inte nån bara ta den dumma katten och adoptera...

Krossa handen

Jobbade, jour, skulle hjälpa med pantautomaten, hade fastnat ett gäng flaskor. Öppnade dess gap, skulle stoppa in handen, kom på att jag kanske borde stänga av den. Gjorde det. Grävde upp ett tiotal sönderpressade flaskor. Kom åt demoleringssystemet lite grann, skrapade handryggen lätt mot de sylvassa tänderna, rad på rad av hakar och vassa spetsar, och stora rullar för att pressa ihop flaskorna. Fruktansvärd maskin. Och den var ju avstängd, men plötsligt fick min hjärna temporär kortslutning och inför mitt hjärtas ögon såg jag hur min hand fastnade, med min själ kände jag hur handen krossades och slets till slamsor, med mitt sinne kämpade jag emot en maskin som gick bärsärkagång fast jag stängt av den.

Inte helt rationellt alltså. Det är inte varje dag jag drabbas av den sortens irrationella känsla av skräck. Och den varade inte länge. Men kanske innebär det bara att jag inte vill bli av med mina händer?

Och nu är det midnatt+, jag är trött, men ok dag ändå. Det är lite regnigt ute, lite småkyligt inne, jag är konstig i hjärnan, men har båda händerna intakta. Jag lyssnar på Depeche Modes senaste per Spotify, och känner mig... desintegrerad, på något sätt. Inte olycklig. Bara synth-ig. Det kanske ger sig.

Vackert så

En trevlig liten dag idag. Ingen drama, inga långa förflyttningar. Bollstanäs var det längsta. Och sen videoSkype med prins i Australien och mor i Kina.

Utöver det är det full panik med uppsatsen. Men det ska gå. Det ska gå, barn. Även om det kanske blir den minst ambitiösa 40-sidors projekt jag nånsin gjort.

Och så lyssnar jag på Phil Collins. Så allvarligt är det.

Radiotjänst

Åt middag på konferens i Nairobi, om utvecklingsarbete och typ sånt, och nån ringde på min mobil från ett okänt nummer. Svarade, kunde ju vara nåt viktigt. Radiotjänst. Undrade om det var jag eller nån annan som hade ansvar för tv-licensen i hushållet. Jag sa att jag var i Kenya. Han sa att det inte tog lång tid. Nej, jag har inte det ansvaret, och har f ö inte ens en tv. Han nöjde sig när han hittade min mors uppgifter i sin läskiga databas.

Så är det att vara i Nairobi, Kenya.

Annars är det ganska bra. Intensivt. Pendlar mellan hopp och förtvivlan över världen. Och förbannar avståndet till Australien, on a different note.

Ha det gott, mina barn, på lördag borde jag vara hemma. Fika, någon?

Och tillbaka

Just nu i Norrköping. Dessa köpingar. Ungefär hundra mellan Sthlm och min östgötska destination. Och fortfarande internet på bussen. Man FÅR aldrig vara i fred. Å andra sida har jag mycket att göra. Och just nu vill jag mest glömma att det suger att lämna den käre. Bara 68 dagar kvar.

Och bara 12 timmar kvar tills jag ska till Arlanda igen. Livet är rätt tokigt, och jag ska jobba på att inte klaga.

Bussar

Sitter på bussen till Östergötland och surfar på Tyrone, min iPod Touch, på bussens trådlösa. Det är ganska sjukt. Får man aldrig vara i fred? Orsaken till att jag aldrig får uppsatsen klar är att internet gör mig dampig så att jag inte fixar att läsa en text på mer än 100 tecken.

Hur som helst. Jag kommer säkert fortsätta de meningslösa inläggen ett tag till. Vem försöker jag lura? Som om jag inte behövde mer uppmärksamhet... 3 timmar kvar. Det är långt när man är på väg mot en älskad. Jämfört med halva Brasilien är det en nysning i Mexiko.

Till skaran läsande kusiner säger jag ja. Vi borde göra nåt annat födelsedagar och begravningar...

Och detta tog en kvart att skriva på de små "tangenterna" som inte är gjorda för mina söta prinskorvsfingrar, tm för pappas sida av släkten. Seså. Ut i solen och lek, jag ska försöka läsa en bok.

Hemma?

En slags mellanlandning igen. Finland avklarad. Begravningen fin, och väldigt trevligt att möta kusinerna, 14 stycken, med barn och respektive. Hejdlöst mycket släkt, och det bara på pappas sida. Memento mori gör sig påmint. Minns din dödlighet. Man gör det på begravningar.

Så, nu denna dag hemma, imorgon också, utöver att jag ska jobba. Ett lakoniskt hurra. Om man inte tjänat pengar i april, när man svirade runt i Sydamerika, då är man tacksam att maj ändå generera några dagars inkomst. Det är väl bara det där med att man befinner sig i koma. Orkar knappt hämta Ben&Jerry's från frysen. Får ta till dem när inte Daniel behagar finna sig på samma koordinater som jag.

En annan fråga är om den här bloggen har någon funktion längre? Pladdra fritt gör jag ju ändå. Får fundera på det lite. Till dess tycker jag ändå att det är coolt att jag fortfarande har fler än en läsare.