Paradoxer

Det är paradoxalt med ljuset. Det är glädje och hopp, och den ljusnande framtid är vår. Dagarna har börjat redan innan man vaknar, solen väckt fåglarna och en spirande känsla av uppståndelse och liv. Och så har vi problemet med att inte vilja sova. Dagen tar inte slut, och tankeverksamheten tar inte slut, och listorna av saker som ska göras innan helgen och innan maj och innan juni juli augusti, de tar inte slut. Jag brukar lösa det problemet med att inte vilja sova. Jag kan sova, men väljer att inte göra det. Det är paradoxalt att ha ett visst mått av vett, men att inte använda det.

Det är paradoxalt att ha så mycket att skriva om, men inte göra det. Paradoxalt att vilja prataprataprata, men vara tysttysttyst. Alternativt prata om allt som är mer eller mindre oväsentligt, med alla som är oväsentliga, och inte om det väsentliga med dem man borde vara väsentlig med. Det är paradoxalt att dela upp människor i väsentliga och oväsentliga när man hävdar kärlek som gäller alla.

Det är paradoxalt att försöka se hopp när alla omständigheterna talar emot att något gott någonsin kommer att komma ur cirkusen. Det är är paradoxalt att kunna glädjas för sin egen skull när någon annan sörjer. Det är paradoxalt att vilja gråta när man är glad. Det är fullkomligt vanvettigt att tro, plain and simple.

Och ändå är det vad jag gör, mer eller mindre.

Kaffe

Inget kaffe på fem veckor! Lustigt nog börjar det bli svårt igen, att vara utan. Kanske mest för att jag vaknade imorse utan förstå varför det kändes som att det satt en noshörning på mig. Kom på det till sist. Nån har snott en timme av natten. Det kan jag skylla på nån annan. Sen kollade jag på tecknat till klockan ett. Det var smart gjort, och mest mitt eget fel. (Men den är fin, Lejonkungen!) Vad är den naturliga responsen på att man vill lägga sig ner i koma? Kaffe!

Flera nätter har jag drömt att jag druckit cola också. Inte kaffe, men cola. Så igår när jag och frkn D åt på BK fyllde jag av gammal vana min mugg med cola. När den var full, då först vaknade jag till det faktum att det är off limits. Hällde det helt sonika ut i slasken och tog Sprite som smakade Samarin. Sådär kul.

Jag vill ha kaffe, för jag vet att man blir lite piggare av det. Bara tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag kvar. På söndag ska det firas uppståndelse, prinsen av Östergötland och Brasilien!

Wienerbröd

Det var en dum idé att börja titta på Lejonkungen så här sent. Men jag är så okoncentrerad ändå, så låt gå. Film med wienerbröd och te. Blev sjukt hungrig av att springa. Jag har hört att det är bra att äta gott när man är hungrig, även mitt i natten. Bra för själen. Själen, ja. Och hjärtat. Mår bra. En vecka in i den nya tideräkningen.

Dagens dissar

1. Vara trött på jobbet, den eftermiddag när grannskapets varenda griniga unge är på ICA. I kid you not. Där fanns barn som knappt var en vecka gamla till barn som gick på lågstadiet. Och alla skrek. Mest efter godis av olika slag. Jag har oftast inget emot barn. Men ibland vill man inte utsättas för andras. (Kalla mig dålig människa, gör det. Men jag var trött och uttråkad och mer därtill!)

2. Twitter. Jag hatar twitter och twittrande i största allmänhet. Ska ALLT ske i molnet? Finns det inget kvar AFK? Finns man inte om man inte hela tiden försöker göra sin röst hörd bland människor som också bara vill göra sina röster hörda, och ingen längre lyssnar, för då ligger man ju inte längre överst bland uppdateringarna? Jag lackar ur.

(Dagens plus. Träffa en gammal barndomsvän på ICA, och faktiskt ha ett litet moment. Kan ha hänt att jag nämnt Brasilien. Mer än en gång idag.)

Kladdig kaka

Det är typ sent, känns alltid senare efter åtta timmar på jobbet. Eller nio, som jag hävdade först. Men mellan 11 och 19 finns det inte fler än åtta, oavsett hur lång de känns. Det är väl det enda konstanta i livet, att tiden man jobbar alltid känns längre än den tid man får betalt för. Sen såg jag och päronen en rulle (skiva?), The Visitor. Mycket fin. Men dessa avsked. Jag vet inte riktigt varför jag upplever allergiska besvär när jag ser avsked på film just nu. Måste vara snön.

För att tröstäta lite tog jag det sista av kladdkakan, som började bli lite skönt kolaseg i kanterna, och dränkte den i ovispad grädde. Helt fantastiskt! Ser ni? Mumma.

Gratis

Ibland får man gratis saker på posten, eftersom man spenderat mycket pengar tidigare. Helt klart (o)värt. Gårdagens saldo: en liten förpackning Aussie 3 Minute Miracle Reconstructor Deep Conditioner for damaged hair. Helt klart för att använda efter 3 veckor i brasiliansk sol. Läs den lyriska texten.

Money quote: "And remember this bit of Australian wisdom: Just because you misbehave, it doesn't have to mean your hair has to."
Word.

Riksnyhet

När det blivit en riksnyhet innan man gått ut på FB, då är det väl ganska allvarligt? Om allmänintresset för våra påskplanerna är så här stora, då har jag nog underskattat min egen storhet.
Men har man landat prinsen av Östergötland, så har man.

Här skriver Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4719732.ab om det hela. Planet går om en och en halv vecka.

Pimpla rooibos, baka 80-talsbröd

Alldeles för sent. Men var tvungen att duscha. Och ibland, oftast efter midnatt, hamnar jag i nåt märkligt mellanläge. Tomgång heter det nog. Får inget gjort och gräver sex fot djupa hål i hjärnbarken, petar på gamla lövhögar i förmaken och kamrarna - varför har ingen krattat bort dem, det är ju snart vår? Dricker rooibos, lyssnar på Anberlin, kollar på ett eller annat Youtubeklipp. Som den här, obetalbart om att baka bröd på 80-talet. Särskilt slutet förvånar:

Whitney vs. Kent

Ska man dra på sig en förkylning nu också? Systerson hämtade snor från dagis, och moster tittade till systerson en stund på förmiddagen, och nu är det snor både hos moster och systerson.

Hemtenta klar, uppsats kvar, men hjärnan har loggat ut. Att äta både broccolisoppa och kycklingkebabrulle under en och samma dag har försatt mig i komakoma.

Igår hade jag tänkt forsätta skriva om Whitney, och hur ocyniskt jag lyssnade på mina två favoritlåtar. Men jag får ingen poesi av det idag. Idag lyssnade jag på Kent på tåget istället, och mindes förra våren. Förra våren var konstig. Minst lika konstig som den här.

(Näe, tyvärr. Språket lossnar inte. Får återkomma med nåt mer läsarvänligt.)

Sömn och godis

Sova i biblioteket, vem har inte gjort det? Man korsar armarna på bordet och däckar med huvudet. Jag sov gott i natt, men har väl lite sömnskulder att betala. Plus att den här eländiga hemtentan är så tråkig att jag får narkolepsi av bara tanken. Kursen var rolig, och PM:et också. Men hemtentor är från helvetet, om man får överdriva lite.

Andra saker är från döden. Men lyssnade på en Mars Hill-predikan av Rob Bell igår när jag försökte springa ifrån det jag inte valt (29 minuter! I'm back!). Handlade om Klagovisorna, hur hopp och förtvivlan går hand i hand - det kan inte vara på något annat sätt när man är människa. Viss tröst.

Och nu äter jag godis, för att få upp lite blodsocker. 11 timmar innan inlämning. Det vore ju bra att bli klar lite innan tolvslaget. Men Karamellkungen har inte lakritsbalkar. Fail på det. Inte ens Djungelvrål. Dubbelfail.

Diet

Jag utvecklade några extrakilon under hösten, eftersom jag inte hade tid för nåt annat än plugg och tröstätande vid datorn. De satte sig som fina kärlekshandtag, såna som inte syns på vintern eftersom man är så påbylsad med exeget-vinterkläder ändå. Jag vill helst inte vara neurotisk när det gäller vikt och utseende, resten av världen gör ju redan ett gott jobb på det. Men sen har vi ju en hälsoaspekt på det hela. Så jag tänkte att det inte kan skada att jag går lite mer och äter några fler morötter istället för wienerbröd, och så har vi det berömda joggingrycket om våren. Har nåt hänt med handtagen? Inte.

Sen fick jag besök i helgen, och två kilo försvann på två dagar. Det är mycket mystiskt. Min enda teori är att besökaren stulit något. The love handles är kvar, och levern, och mjälten, de uppstudsiga äggstockarna och mitt flottiga hår, så det måste vara nåt annat.

I biblioteket i morse kom jag på det. Hjärtat.
Illa. Det är livstid på det brottet.

...

Jag lever i en Depeche Mode-låt just nu, och är lite för lycklig för att kunna skriva nåt vettigt. Pardon my absence. Jag återkommer.

Svanar

Såg en sångsvan flyga över E4:an häromhelgen. Jag är ett stort fan av sångsvanar. En ensam svan, med halsen utsträckt, ett tecken i skyn. Svanar är alltid tecken. För vad vet man oftast först efteråt, om man inte har en särskild gåva för det. Vilket jag nu inte har.

Igår, vid 22-tiden om kvällen, på Karlbergs station, där jag om kvällarna alltid ser nordväst, för oavsett årstid så flammar där alltid fantastiska färger. Men denna kväll, i väntan på tåget, med blicken åt nordväst och tanken ännu längre bort såg jag något mot det blålila. Och det kom närmare, och det var fem svanar i en perfekt plogformation på väg västerut. Som sagt, jag tyder inte tecken i skyn, men en hälsning var det i alla fall. Från Gud, helt klart. Vem annars.

Bad Hair Day

Jag är inte bara officiellt o-barn, jag är också officiellt mellan två frisyrer. Förra sommarens pop-korta ska växa ut till nåt moget halvlångt, behärskat och vågigt. Men just nu är det varken eller och bara alldeles för mycket hår i alldeles för många riktningar. När min personliga frisör frkn M klipper mig är halva uppdraget alltid att först tunna ut två tredjedelar, och sen kanske det går få något frisyraktigt av det. Men nästa onsdag, då ska jag ha en frisyr igen.

Bilden gör inte oredan rättvisa. Blev lite plattare efter att jag drog på mig hatt när jag var ute som chaufför tidigare idag. (Notera solen. Solen gör mig lycklig på ett sätt som d-vitamin på burk inte gör.)

Officiellt vuxen

Ok. Ett ytterligare tecken på att man inte är barn längre är att man dekar ner sig i 90-talsnostalgi och inte ens skäms för det. Bodyguard gav oss två av de tio bästa balladerna evva. I have nothing och Run to you. (Däremot kommer jag inte att hävda att livet var bättre förr. Det var det inte. Nån som minns mellanstadiediskon? Just det.)

Livvakten

The Bodyguard. Jag har sett The Bodyguard, för första gången på säkert över tio år. Och så bra den fortfarande är... Lite 90-talsskadad visst, och en Hollywoodproduktion med allt vad det innebär, men jag är en sucker för sånt (även om jag ibland hävdar annat).

Och Frank Farmer. Det namnet triggar i gång all den obesvarade kärlek jag hade i mitt stackars flickebarnshjärta, när det nu var, tidiga tonåren. (Robin Hood: Prince of Thieves och Dansar med vargar hade lite samma effekt. Förutom när det gäller skurken i Robin Hood, han som spelades av Alan Rickman. På den tiden tyckte jag det var lite jobbigt att tycka att Sheriffen av Nottingham var hetare än Kevin Costner.)

Men grejen är att jag alltid trott att rullen slutade lyckligt. Det är lite struligt där mellan dem, visst, men de försonas med den där kyssen på flygplatsen, och sen skaffar han sig ett mindre engagerande uppdrag och kan vara med Rachel och Fletcher på fritiden. Så har jag alltid tolkat det. Och stört mig på att "I will always love you" ju är en jättesorglig låt kyssas till.

Men nu. 2009. Fick jag höra en alternativ tolkning. Att de älskande tu skildes åt for ever. Det är ju förfärligt! Jag har projicerat så mycket i den rullen ända sen -92. Det är... sorgligt. Att växa upp. Att behöva konfrontera livets realiteter. Förlora oskuld, godtro.

Tyvärr verkar Wiki bekräfta den olyckliga tolkningen:

However, it was decided that the song Rachel would sing would be Dolly Parton's "I Will Always Love You" (supposedly at the suggestion of Costner, believing the song would fit better with the couple's break up).

Jag sörjer svunnen ungdom, och tar ett bitterljuvt steg in i vuxenheten.

Händer händer

Som jag sagt tidigare finns det få saker som fascinerar mig lika mycket som händer (<- överdrift). Och ibland får jag nån sorts exem eller överkänslighet eller förtorknad eller vad det nu kan vara, och delar av händerna blir alldeles röda. Det är de där röda mönstren som fångar mitt öga, och jag tittar på dem, rör på fingrarna, vinklar dem, ser på dem i annat ljus... Och det får jag väl göra om jag vill, men det är inte ett legitimt ämne för en blogg (inte för en kvasi-intellektuell blogg i alla fall). Jag rättfärdigar detta inlägg med att jag satt och stirrade på mina händer på jobbet. Glodde som en mindre vetande där jag satt i kassan. Tyckte kunderna störde min kontemplation. Om jag inte får ha jag-tid på jobbet får jag väl spy ut det på teh interwebs.

Märks det att jag börjar bli distraherad av AFK-livet? Märks det att jag mer och mer pratar om mig själv? Den här navelluddigheten är inte klädsam. Jag får väl åka till Brasilien för bot och bättring.

Dagens låttext

Citerar Frank Ådahl, på förekommen anledning.

Jag hörde inga röster, allt blev lugnt och tyst,
när han såg på mig och sa
Jag är ljus och glädje, jag är kamp och strid,
tänk på vad jag säger dig

Att lämna allt och följa mig kan kosta dig ditt liv,
men jag ger dig mycket mera
Att gå min väg och lyda mig är ändå värt sitt pris,
för jag står på din sida

Jag såg inga syner, men allt blev ljust och tyst,
när han visade mig väg
Du får livets mening, men ditt kors kan bli tungt,
tänk på vad jag säger till dig

Att lämna allt och följa mig, det kostar dig ditt liv,
men jag ger dig mycket mera
Att gå min väg och lyda mig, är ändå värt sitt pris,
för jag står på din sida

Kognitiv dissonans

Jag kom på vad det var. Känslan jag får av att prata om mig själv, men inte kunna leverera som jag vill. Kognitiv dissonans.

Dissonance normally occurs when a person perceives a logical inconsistency among his or her cognitions. This happens when one idea implies the opposite of another. For example, a belief in animal rights could be interpreted as inconsistent with eating meat or wearing fur. Noticing the contradiction would lead to dissonance, which could be experienced as anxiety, guilt, shame, anger, embarrassment, stress, and other negative emotional states. (http://en.wikipedia.org/wiki/Cognitive_dissonance)

Amen. Och välkommen till mitt förvirrade liv. Skyll sig själv för att läsa.

Magmuskler

Som jag sagt tidigare så får jag ryck varje vår och höst, och så springer jag lite, och snackar mycket. Jag springer när det är mörkt och sent, för det känns som att världen är min, och jag är världen och ingen annan är där. (Ja, hybris är mitt mellannamn.) Och så hade jag ett ryck förra året och körde styrketräning (även haft ryck av studsmatta och inlines). Det låter bra, och jag snackar mycket om det. Att det i realiteten inte är särskilt imponerande, för jag har noll uthållighet och minus teknik, det må vara hänt.

Men nu är jag lite lack på mig själv. Var iväg och skulle träna. Men hade inte jättemycket tid. Så jag tänkte att jag gör skitmycket på en gång. Smart! Träningsvärk räknade jag med. Men inte sträckta magmuskler. Alltså hur pinsamt är inte det? Träningsvärk är svidande, salt smärta ett tag. Men nu gör det bara ont. På riktigt. Jag borde inte blogga om det. Inte heller om uppsatsen eller kaffefastan. Sånt man kan skryta om och sen faila på, sånt borde man vara tyst om, som en sann finne. Men nej. Jag pratar, vitt och brett, och brer på lite mer, och sen får jag förklara att det inte var så mycket att snacka om egentligen. Det är det man får för att man var tyst och lite blyg när man var liten. Man tar igen det när man blir stor.

Jag vet inte vad sensmoralen av det här inlägget är. Att jag vill ha terapi, men nöjer mig med att tjata på Internet, precis som alla andra hemsnickare och utfläkare utan självdistans? Ha! Jag är som alla andra!

Paris

Idag vill jag ha kaffe. Vanan är stark, och belöningssynapserna förtvinar. Det går trögt med att få nånting gjort ikväll och svart te är beige. Den konstiga våren blir bara konstigare. Hoppet står till april.

Och precis nu kom jag på Paris. Det är tio år sen jag gick ensam på gatorna, lyssnade på Foo Fighters, "Nothing left to lose", sparade på mina pengar och åt billiga baguetter, gick, gick, gick. Louvren, Champs Elysée, cafér. Fight Club, innan den släpptes i Sverige, jag kom ut ur biografen som i ett rus, upplyst. Resten av gruppen förstod inte, vad jag minns. Jag minns över huvudtaget väldigt lite av vad vi gjorde där, med franskagruppen från gymnasiet. Jag minns bara att jag gick, gick, gick, själv, med tankar och Foo Fighters, och köpte konstiga skivor, sista hösten på gymnasiet, mörk november, året jag läste Sartres "Muren" på svenska och franska och skrev specialarbete om självmordsprevention. Muntert var ordet.

Men det var tio år sedan. Nu är det annat.

Solsken

Det är det, både ute och inne. Solsken. Har börjat lösa sig med uppsatsen. Har man en vettig problemformulering, med handledarens välsignelse, då är det bara resten kvar. Social identitet. "Gäster och främlingar på denna jorden - främlingsskap som social identitet, en jämförelse mellan 1 Pet 2:11 och Heb 11:13". Eller nåt. Sno nu inte min idé, barn.

När jag går in i en entusiastisk skrivfas ändras min hållning. Lustigt. Jag sitter böjd över böcker och dator, som välspänd pilbåge, och är allmänt asymmetriskt lagd, med benen uppdragna. Mina ben är så korta, får cirkulationsproblem av att dingla med dem från stolskanten. Där, långa barn, ett problem ni aldrig tänkt på. Hur som helst vecklar jag aldrig ut mig när jag är som intensivast glad och effektiv. Jag går runt som Quasimodo, som om min bröstkorg var för tung och mina extremiteter drog sig inåt, oförmögna att motstå gravitationen från mitt hjärtas svarta hål. Det är ergonomiskt självmord, men vackert när fysiken over-rulas av metafysiken.

Och snart ska inhandlas sommaraccessoarer. Beach '09 börjar i april.

Björktrast

Idag helgar jag sannerligen inte tredje budet (enl. luthersk tradition). Ohelgar sabbaten genom att sitta i biblioteket och gråta, och efter det ska jag falskle på ICA. Får ta ut all ackumulerad sabbat under tre veckor i april istället.

Så, jag åkte bil hit, och det är lite sol, lite moln, det är lite slask, lite torrt. Ambivalent och grått, samtidigt. Men på Ulvsundavägen, precis vid Bromma flygplats, vid vägkanten, en meter från alla bilar som kör 90 på 70-väg, på den osmältbara svartgrå snön som till 83 % består av avgaser och grus - där satt en björktrast. Björktrastars bröst går i en gråspräcklig ton med svarta prickar, och den såg ut att växa från marken. Den satt som trastar brukar, liksom bullig, alldeles lugn, och tittade snett uppåt. Och så lite kontrast av blålila vingar och rödaktig rygg. Det var så fint. Och eftersom hormonbalansen med sin sedvanliga regelbundenhet gjort mig överkänslig identifierade jag mig genast med den dumme fågeln. Man sitter i skiten vid en övertrafikerad väg, och har blicken riktad lika mycket på bilarnas destruktiva kraft som himlen därovanför.

Ach so. Tillbaks till uppsatslösandet, som just nu heter "It's a fight you cannot win".

(P.S. Jag har visst sett H.E.A.T. live)

Kom på det. Sett dem. På denna exakta spelning i Fadderbyn. Ägde redan då.

Orka, orka

Ungefär hundra roliga inläggsidéer och en alldeles för lång och glåmig dag senare är allting tomt, och jag lyssnar på finsk heavy metal, för att blåsa ut hjärnan. Ibland är det så, barn, ibland är det så.
Sturm und Drang med The River Runs Dry.

Refiner's fire

Ibland går känslor och vilja samman, och man kan sjunga med i en sång, och känna och vilja samtidigt.

Refiner's fire
My heart's one desire
Is to be holy
Set apart for You Lord
I choose to be holy
Set apart for You my Master
Ready to do Your will

(Och nu. En helg på ICA.)

Långa ben

Ibland händer det att jag går åt samma håll som andra människor. Ibland har andra människor dubbelt så långa ben som jag. Eller ganska ofta. Och så går de med sjumilakliv för långbenta. Ganska ofta får jag då småspringa efter dem, med alla mina knyten och bylten, och feta böcker i extrakassar. Då ser jag ut som en andfådd baglady som springer efter långa människor. Nå, jag får i alla fall plats på allmänna transportmedel. Man får försöka vända på saker till sin fördel.

Tjock bok

Det här är inte ett lexikon, det här är en bok om Första Petrusbrevet. Den är väldigt tjock för att handla om en bibelbok som är fem (5) sidor långt.

Saft

Den här uppsatsen kommer att suga saften ur mig. Bläddrade precis i fett feta lexika, fick ett anfall av "shit, det här går aldrig, min frågeställning är idiotisk", bläddrade lite till, funderade, beställde en kamera, skrev lite, och fick ett anfall av "shit, det var ju identitet jag skrev om, inte social realitet, då löser det sig ju!", och framförde en behärskad glädjedans i biblioteket.

Så där kommer jag att hålla på. Pendla mellan hopp, förtvivlan, liv, död, kaffe, te, koma, mani. Fram till typ slutet av maj, minus tre veckor i mitten. Jag säger förlåt redan nu.

Dagen lista

1. Accordance, Scholar's 8 Standard Level, mjukvara för bibelstudier, med kommentarer och texter. $249.
2. Jobbansökan. Bläh.
3. Jag. Jag jag jag. Blir trött på att prata jag.
4. Taylor Swift. Harmlös singer/songwriter country.
5. Afrikanska insikter efter PM-skrivandet. Kanske fler insikter än så. Mest bra.
6. 6 veckor av bara skrivande, annars dör uppsatsen.

Käre Gud, hav förbarmande.

Till korset

Jag böjer mitt huvud och går till korset, ang. ett tidigare inlägg. Hr D påpekar vänligt att Prinsen av Egypten inte är en Disney-produktion, utan det är ju DreamWorks - det borde jag ju ha kommit ihåg. Hr C upplyser likaledes vänligt att det är samme Hans Zimmer som komponerat musiken till både Lejonkungen och Prinsen. Frkn L konstaterar bara älskvärt "du är en av de sjukaste människor jag vet".

Eller är det på pumpen jag går? Korset känns som en för allvarlig plats för dessa petitesser. Pumpen känns bättre. Så länge man bortser från ordstävets sedvanliga betydelse. (Eller så har jag verkligen gått på pumpen och lost it, för att låna ett helt annat språk.)

Framgångsrecept

Många frågar mig om hur jag kunnat bli så framgångsrik. Vad är hemligheten med dig, Pia, hur har du nått dina höjder, vad kan vi lära oss av dig idag? Sådant får jag höra ibland, av människor jag träffar på pendeltåget, eftersom jag åker pendel och buss, precis som ni, som en alldeles vanlig människa, jag vill ju inte förhäva mig. "Pia, jag vill så gärna att min lilla dotter ska bli som du" hör jag lattemammor säga, och de finniga tonårskillarna som tältar utanför mitt hus säger, "brööl, brööl", och jag förstår dem, ser dem, och bekräftar dem, med en sedlig klapp på axeln. För se, jag tror att alla har potential att bli som jag. De hippa mediemänniskorna mejlar mig med shoutouts och vill intervjua mig till sina bloggar och magasin. Åldringar skakar hand med mig utanför föreläsningssalarna och gratulerar mig för vad jag uppnått vid min späda ålder, och erbjuder sig att bära mina böcker och Apple appliances som jag brukar ha med mig när jag framträder offentligt.

Så jag svarar på frågan: receptet på mina stora framgångar är att säga ja. Say yes. Yes yes yes! Kanske har du sett det i en film. Kanske har du sett Jim Carrey sprida budskapet. Det är lösningen. Säg ja, och allt är en högväg till helheten, en trappa till framgången! Nu ska jag ut och säga ja igen. Ta hand om er, barn, och minns, att ni alla kan bli som jag!

Barn

I brist på eget liv får jag andras barn på halsen. Om halsen också. Under loppet av ett och ett halvt dygn ska jag ha vaktat tre (3) ungar. Helt olika familjer, helt olika omständigheter, helt olika platser.

Jag vet. Men så illa brukar det inte vara. Förutom just den här veckan, tror jag. Och sen blir det till att hålla butiken vid liv till helgen och... Snart rymmer jag, och tar mitt ofullgångna foster till uppsats med mig. Alternativt åker till Brasilien, utan uppsats.

(Vadå säga nej? Jag frikyrklig. Det enda jag får säger nej till är sex och alkohol, väl?)

Ljuva minnen

På nåt vänster snubblade jag på soundtracket till Lejonkungen ikväll. Den är ju fullkomligt underbar! Jag kan fortfarande det mesta utantill. Och så kom jag att tänka på min andra favorit-Disneyrulle, Prinsen av Egypten. Såg den till och med på bio, när det begav sig. Så nu lyssnar jag på den också.

Sen funderade jag på varför jag gillar just de två, till tio koppar te. Och jag vet inte om det är roligt, kuriöst, talande eller kanske tragiskt. Men det finns en gemensam nämnare. Klura på den ni, medan jag skriver vidare på näst sista paragrafen i ett PM om pentekostal pneumatologi i afrikansk kontext.

Mello, Andra chansen

Apropå banaliteter. Andra chansen. Vadå dueller? Christer Björkman, sluta rök svamp! Det håller inte. BWO åkte ut mot de två tanterna. Hur kunde man rösta på dem när den där söta pojkflickan hade så mjuka, mjuka lockar, och en sån sorglig, sorglig rymdballad? Och katastrofers katastrof, Rigo & Topaz Sound feat. Red Fox åkte ut. Jag spenderade 3,90 på dem (apropå medveten konsumtion). Jag sa till pappa att jag skulle bli missionär på Jamaica. Pappa frågade misstänksamt varför. För att jag röker svamp, så klart, sa jag. Eller för att dancehall saved my life. Eller för att Jamaica också behöver the good news. Jag minns inte riktigt. Hursomhelst. Banalt var ordet.

Conscious consumism?

Det är trendigt att konsumera ekologiskt och hållbart och kanske till och med rättvisemärkt. Men jag undrar... eko-skor för 1499 kr? Visst, pengarna går säkert till tillverkaren utan alltför mycket avdrag från mellanhänder. Visst, materialen är säkert bra för miljön, på alla tänkbara sätt. Men nåt känns skevt ändå.

Borde vi inte ta itu med konsumtionen också? Lägga pengarna på nåt vettigt? Och inte göra medveten handel till en fråga om klass.

Fast det kanske föreligger böter på att uppmana folk att inte spendera jättemycket. Då går ju ekonomin ännu mer åt rörmokarn. Köpfest mot lågkonjunktur. Nåja. Ska inte veckla in mig i nåt jag inte behärskar. Det är otacksamt nog att läsa navelluddiga bloggar om banaliteter.

Blir du lönsam, lille vän?

På ett sätt händelserik kväll på jobbet, all things considered. En klasskompis från gymnasiet handlade. Jag fnulade med en Delicatoförpackning som vägrade visa streckkoden, samtidigt som kunden och jag båda försökte ignorera det faktum att vi gått tre år i samma klass och kanske borde hälsa. Framför allt försökte jag desperat ignorera vad det säger om mig att jag jobbar på ICA 10 år efter gymnasiet.

Sen kom en tjej som jag lekte med när vi var typ 7 år och bodde i samma bostadsområde. Jag minns en gång att hon sjöng om Riki Tiki Tavi, och jag tyckte det var lite larvigt. Nu hade hon hade husrenovering och en tredje på gång.

Vid det laget hade jag glömt allt jag nånsin gjort i livet, utöver ICA. "Buhu, jag har inga vuxenpoäng och kommer aldrig att få några, och jag är en misslyckad och värdelös människa." Det är väldigt moget att tänka så. Väldigt värdigt att mäta sitt värde i karriärsteg och vuxenpoäng.

Sen läste jag Austin L. Churches bloginlägg Letting go of the desire to be impressive. Det hjälpte. För det är inte kärlek att mäta sig själv eller andra mot vad man åstadkommit (det är en svajig mätsticka). Det är inte kärlek att vilja vara högst och bäst. Allt har sin tid, utöver kärlek, som är tidlös.

Parfymte

Alla dessa småsaker som triggar till existentiella grubblerier. Dissade i en bisats parfymte idag. Häromdagen hävdade jag att jag bara läste intro och sammanfattning i studierelaterade böcker. Sånt som man hastar igenom i bisatser eller snabba satser, för att man inte har nåt vettigare att säga, för att det låter coolt eller smart, eller för att man tror det var det man ville säga. Ja, ni vet. Sånt som man inte vill bli citerad på, när det väl gäller.

Eller ta sådana här saker som man säger sig vara, för att man behöver hävda sig själv, eller skapa sig själv, eller underhålla en image av sig själv. Men som sällan är särskilt meningsfulla eller sanna, när det väl gäller. (För jag bryr mig ärligt talat inte om vilken sorts te eller kaffe jag dricker, bara det är lite gott, och böcker läser jag från vänster till höger, ibland i rätt ordning från början till slut.)

Så vad är sanning? Vad är jaget? Hur kommunicerar vi oss själva, varandra? Man kunde ju hävda att tystnad är enda lösningen - då ljuger man i inte lika övertydligt. Fast det håller ju inte heller så länge. Vad ska man med sanningen till om man är helt själv? "Jag bor på månen och har the truth, the whole truth, nothing but the truth". Booya, om ett träd faller i skogen finns ljudet? Jag lutar mig över månkanten och ropar ut: Vem är jag... är jag... är jag... ... jag... ... jag... ... ...

Och precis då meddelar Spotify att jag lyssnar på låten Lyckans undulat av Detektivbyrån, och livet blir fint igen, i all sin obegriplighet.

Tummen upp

Igår skar jag mig på jobbet, lite halvdjupt på höger tumme. Som ett paper cut, fast på en metallskena. Inte visste jag att tummen var så central! Man har en hel kropp att gå runt med, men när tummen bultar glömmer man av resten. Det är väldigt banalt, och ganska bibliskt. "Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra." 1 Kor 12:26, look it up, barn.

Fast nu börjar magen göra sig påmind också. Och kaffesuget. Om nu det är en del av kroppen. Kamrat K påminde mig om att fastan faktiskt ska brytas på söndagar. Men då är frågan om jag ska följa kyrklig fasta eller Jesu fasta?

Suck. Framför allt borde jag väl inte drabbas av hybris.

Dagens intresselista

Plocka upp pennorna, barn, och anteckna. Ni vill inte glömma detta:

1. Igår, efter en lång dag och en nattlig joggingtur med fluffiga hunden hamnade jag i groove. Har nu nästan en titel och nära nog en problemformulering på uppsatsen, nu är det bara att köra. Förutsatt att inte handledaren fnissar till och säger "gör om, gör rätt".

2. Somnade 3.28.

3. Dagens brunch var mer än lovligt äcklig. Nudlar med pestopulver, olivolja och ett stekt ägg, till lite chai. Inte en siffra rätt.

4. ICA, here I come again. Åtta timmar i kassa. Vad gör man inte för en ny kamera. Suck.

Ett oväntat samtal

Man börjar sin dag som vanligt, fipplar och fnular och har sig. Tills två röster hörs liksom nerifrån. Det är äggstockarna. De talar synkroniserat, vilket i sig är nästan lika förvånande som det faktum att äggstockarna börjar tala.
- Oi, du där! Pingstnuckan! Vad är grejen? Vi jobbar för fullt här, varje månad.
- Va, alltså, vem...
- Spela oskyldig du! Du känner till proceduren. Vi fixar ägg, du fixar befruktning. Och vi har fixat ägg, varje månad i så många år att vi tappat räkningen! ropar de med förvånansvärt ihåliga röster.
- Alltså, nu är jag lite förvirrad, försöker jag, men det är lönlöst. Äggstockarna har tagit sig ton.
- Du har inte skött din uppgift! Vi jobbar som tokar här, och det är samma procedur, vi skickar ner ägget, och vad händer. Ingen befruktning! Sen får livmoderstackaren ta hand om eländet sen. Det håller inte!
- Men... Nu får ni väl ta och ge er. Det är väl upp till mig vad jag gör och inte gör med mina ägg. Det är ett moraliskt, teologiskt och praktiskt beslut. Ni får väl lägga ner produktionen tills jag fixat med resten.
- Fixat med resten, fixat med resten..., äggstockarna mumlar irriterat. Du är en vuxen människa, det kan vi intyga inifrån. Du är konstruerad för att få dina ägg befruktade och allt det där andra som vi inte är inblandade i.
- EXAKT, era små äggplantor! Om ni hade nån aning om hur verkligheten för pingstnuckorna ser ut skulle ni inte tjafsa på det där barnsliga sättet. Det märks sannerligen att ni inte har koll på varken inledande procedurer för befruktning eller äktenskapsmarknaden för missionärssinglar med teologiskt intresse!
Nu hörs mest ett argt surrande när äggstockarna pladdrar vredgat med varandra. De har nåt på gång. De blåser upp sig och börjar vända och vrida på sig så att halva kroppen har ont.
- Haha, där ser du! Vi lägger inte av innan du fixar problemet! ropar de skadeglatt.
- Jag ska strypa er, era oduglingar, jag ska snöra er med fiskelina och silvertjep, så får vi se vem det är som styr procedurerna. Jag ska steloperera er till trumstockar, era eländes höns!
Äggstockarna bara skrattar och surrar och gör ont i största allmänhet. Då tar jag en Alvedon tills de tystnar helt. Vissa dagar samarbetar inte kroppen med en, det är väl ett som är klart.

Vakna, vaken

Det sker ibland, att man vaknar. Inte ur sömnen, men bedövningen, eller jäkten, eller sorgen, eller tidens gång. Och så andas man, ser sig om. Minns. Ser sig kanske fram. Möjligen är det solen, förmodligen Gud, som tvättar själens fönster, skiner in.

Jag ska inte bli mer högstämd än behövligt. Men ibland behövs det, att orden stämmer in i en bäck som inte är ironisk eller lustig eller ens intellektuell. Ibland får man bara vara på riktigt.

Köpa fint te från vän i tehandel. Spela en playlist med bara allvarsamma låtar. Läsa lite i en bok som inte är kurslitteratur. Ha hopp om både PM och uppsats fast tiden är snäv.

Om morgonen, till kvällen

Morgonen, efter en god dag. I lugnet, i tryggheten, i förtröstan, trots allt det andra, trots världen och döden och brustna förhoppningar. Jag läser texter från en och annan, jag lyssnar på ett och annat och förundras över skönheten och människor och uttryck och godhet och fulländning mitt i brist och ofullkomlighet. Det är bra så ibland. Trots att uppsatsen går sådär.

Kvällen, vilken dag som helst. När alla löften och förväntningar och rädslor prövats i elden av en vardag i en värld av död och ofullkomlighet och snöslask och trasighet. Och tanken på en god Gud höll, höll genom en hel dag, igen, trots allt, och det är 17 år sedan allt blev annorlunda igen. Jag lyssnar på ett och annat, och tittar på det ena och det andra, och förundras över att det går att hoppas, igen.

Espresso

Bara en kortis innan ett riktigt inlägg. En vecka utan kaffe.
Snott från Tjuvlyssnat.se.

En tjej ~20 beställer en espresso.
Biträdet: Vill du ha en dubbel?
Tjej: Eh, ja… Visst!
Biträdet (ställer fram två muggar kaffe): Sådär.
Tjej: Va, fick jag två kaffe?
Biträdet (förvånat): Ja, du ville ju ha en dubbel… Eller ville du ha en dubbeldubbel?

Jag funderar på om jag skulle bli mer sugen på att ta tag i mitt PM och på uppsatsen om jag drog i mig en dubbel. Men nej, nej, nej.

Jesus?

Man undrar ju. Är det ett pr-trick man baserat sitt liv på? Njae. Lite riktigare är det nog, än Madonnas och Jesus icke-eskapader. Aftonbladet rullar in oavsiktliga poänger på så många plan.

Död och elände

Nino, presidenten i Guinea Bissau dödades i morse. Eländes eländes elände. Ingen president hinner göra nåt gott för folket innan de dödas, alternativ dödar de alla utan att göra nåt gott för folket, och regerar i evighet. Nino blev, på märkliga vägar, personlig bekant med min pappa. Jag vet inte om han var en bra eller dålig president, men jag vet att han blev bättre under den här omgången. Allt kommer nära, och det stackars eländes lilla land kommer aldrig upp på fötter.

Mello, del 4

För det första: Mello är världens dummaste förkortning på Melodifestivalen. Men det är kortare.
För det andra: Det går ju att se på hela cirkusen i sin helhet på play.se! Jag hade för mig att de bidrag som gått vidare inte fick spelas innan finalen. Visar sig att det är artisterna som inte får framföra dem. Stor skillnad...
För det tredje: Det irriterar mig att jag över huvudtaget bryr mig.

Det har inte skett nån uppryckning till fjärde deltävlingen. Agnes lekte Beyoncé med en riktig blek discodänga. Thorleifs dansbandsspektakel var överraskande trevlig. Sarah Dawn Finers uppblåsta ballad var inte helt off heller. Malena Ernmans operadunkadunka var lite av en besvikelse. Textmässigt vill jag gråta för varje bidrag för sig. GAAH är enda ordet jag har att avvara för det urvattnade sörja av heaven, sky, love, for ever, secret, stronger som de kokat ihop med hjälp av slumpgeneratorn för meningslöst romantiskt bjäfs och idiotiska omskrivningar för sex.

Tacka vet jag Beyoncé på riktigt. (Och ja, det går sådär med pluggandet. Inte hittar jag nagelklipparn heller.)

Läsa morgontidning

Nu kom jag på vad förra inlägget egentligen skulle handla om. Det var om det fantastiska i att läsa morgontidningen utan brådska. Bäst med en kopp kaffe, men det där är väl självförvållat.

Hur som helst. Första gången igår morse (söndag) på ett tag. Kulturdelen i SvD. Det finns så mycket jag vill göra och höra och se. Läste om John Legend som spelar/sjunger/dansar på Globen måndagkväll, och De tre musketörerna i Stadsteaterns version, och kreolrestaurangen Marie Laveau under ny regi... Ack, vore mitt liv bara förnöjelser och förlustelser!

Eller kanske inte. Jag antar att det nånstans skulle bita en i baken. Var det därför som den eländiga hunden läckte som ett såll, och jag var tvungen att städa halva kvällen? Men ändå. Gud har ett sinne för goda ting i alla fall. Det är väl i himlen som man kan avnjuta dem utan bitter eftersmak. (Låter det förnumstigt? Men jag menar det. Och är fortfarande en sucker för goda ting och fina upplevelser.)

100 saker

Det är livsfarligt att blogga när det gått lång tid och man har mycket i huvudet.
Jag skriver en lista istället, ni kan anteckna nu, barn.
1. Åka bil är roligt.
2. Åka bil till finsk gammaltestamentlig metal är ännu roligare.
3. Åka bil utan kaffe är lite jobbigt.
4. Allt mellan Sthlm-Jkpg var roligt.
5. Med undantag för intervjuerna som kunde gått lite bättre. My bad.
6. You live your learn.
7. Australia var en bättre film än jag trodde.
8. Min varannanmånatliga Tullingedejt är magsjuk.
9. Det innebär att jag måste "plugga" imorgon.
10. Imorgon ska jag börja på uppsatsen på allvar.
11. Jag köpte The Economist idag, för att verka intellektuell.
12. Och hade trevligt på bussen.
13. Och en Jesus-moment i kyrkan, när jag slutade sjunga och lyssnade församlingens samlade röstresurser sjunga sista versen i SGT 48:

Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår
Säg till Jesus vad du känner, våga tro att Han förstår
Han som bar vår synd och plåga i Sin egen kropp en gång
Älskar oss och ger oss vila, tänder hopp och föder sång

Amen.