Hungrig

Problemet med råggröten är att jag blir sjukt hungrig innan lunch. Och det kan ju för allt i världen inte vara meningen med en nyttigt frukost?!

Utöver det gör jag tusen grejer på en gång, fast det går ju inte. Men lite ibland känns det kul också. Däremot är det alldeles o-roligt att ha fästman på andra sidan jordklotet. Vi får ta och lösa det där på nåt vis...

Och idag blåser höstvindar, det är kallt och klart, och lite fint, för det är fortfarande grönt.

Råggröt

Åt råggröt för första gången på länge. Med hallonsylt och mjölk. Hur gott som helst! Inte lika gäggigt som havergrynsgröt kan vara.

Men ni har väl anteckningsböckerna uppe? Så ni inte glömmer bort allt fantastiskt jag delger... Finns så mycket vettigt man borde säga. Men vi tar det live, ok? Internet är en dypöl.

Rocky och kvinnligheten

Kellerman som ritar Rocky är från Väsby.
Säger en hel del.

I dagens stripp i DN förklarar han kvinnligheten:
"Kvinnor! En gåta, inlindad i ett mysterium insvept i ett dunkel i en labyrint av tankenötter."

Jag motsäger inte det. Till och med jag har svårt att hänga med mig själv rätt ofta.

Mat, pengar, djur

Det är sånt man inte klarar sig jättelångt utan. Har ett litet experiment på g, kolla hur mycket småpengar jag slösar en vanlig vecka. Har gått hyfsat hittills. Nästan köpstopp. Tills hunden och katten började gnälla.

Alltså, här har jag försökt se över mina konsumtionsvanor och lyckats begränsa mig lite grann, och då tycker hunden och katten att deras mat ändå borde vara en prioritet.

Suck, säger jag bara. Och nu börjar vädret bli sådär, så det är inte jättekul att springa ute med hunden, och inte jättekul att ha en hårig, kelsjuk, 5-kilos katt i sängen. Han vill sova inomhus nu. Helst på mig. Och gärna dräggla lite också.

Suck, säger jag bara.

Tillbaka?

Ett snabbt meddelande.

Jag har inte försvunnit, bara gjort annat.
Jag återkommer snart. Med bilder och berättelser, kanske.
Och ja, under av alla under, jag är engaged to be married, och världens lyckligaste för det.


(Bild by Daniel, så klart.)

Julafton

Om en timme är jag på Arlanda och väntar hem en prins. Tre veckors ledighet har smygbörjat sedan igår, och på riktigt blir det strax. Minuterna släpar sig fram...

Men ute skiner solen, uppsatsen är på sommaruppehåll (nä, inte klar än, och har äntligen förlikat mig med att det är helt ok), inget ICA på många veckor. Livet har sina stunder. Så, ta fram stråkarna, hämta hit blommorna, och titta på allt i slow motion. Jag ska till flygplatsen!

Bortvaro

På mer korrekt svenska heter det nog frånvaro. Två dagar kvar på jobbet, en ledig dag, sen börjar semester och julafton på en och samma gång. Litet oväntat har tiden helt bromsat upp nu. Hade nog mer tippat på att sista veckan skulle gå snabbt.

Nåja.

På en annan not så har jag äntligen helt förlorat hoppet för mänskligheten. Inte för individer, inte för joint efforts från individer, men för världen som helhet. Jag har sett för många dokumentärer, läst för mycket info. Det går åt 2,5 kg vildfångad fisk på 1 kg odlad lax, till exempel. Så odlad lax muckar upp hela ekosystemet, fast det ju skulle vara ekologiskt. Istället blir haven tömda på småfisk och snart är vi dömda till the end. Var nåt annat om en personlig tragedi, och om tragedier på andra ställen. Mest en känsla av att there is no winning this game. Och det visste jag ju sen tidigare, och jag tror fortfarande på att plantera ett träd även om världen går under imorgon. Men ja... att vända trenden för mänskligheten i stort går inte.

Munter, va? Nedstämd är jag inte. Men ibland noterar man saker. Vilket inte hindrar mig från att vara överlycklig för att jag får hämta världens bästa D från flyget snart. Och det hindrar inte heller från att jag, och vi, fortfarande har ett ansvar att göra det bästa vi kan av den här skiten.

Nu slutar jag, för snart börjar jag svamla på riktigt.

Nästa vecka

Puh. Idag blir sjätte dagen i sträck, imorgon sjunde. Sen en dag ledig innan sex dagar till. Sommarjobb. SÅ gymnasiet... Och eftersom jag fortfarande försöker skriva på den där grejen som aldrig blir klar så blir det inte så mycket annat gjort. Varken bloggning eller städning. Yikes, vad det är grisigt här just nu! Städhjälp mottages tacksamt.

Men nästa vecka börjar julen, och det är bra.

Vita tänder

Plocka upp era anteckningsblock, här kommer lite konsumentråd.

Har alltid fascinerats av reklam för gojs som gör tänder vita. På samma sätt jag gillar tvätt- och diskmedel som mirakelmässigt gör tvätt/disk skinande rent. Lite verklighetsfrånvänt.

Men det var rea på nåt whitening-tjafs på ICA och jag hade slut på tandkrämen från Brasilien. Köpte.

Resultat.
Vithet: nope. Absolut ingen skillnad.
Smak: underbar!

Slutsats. Inköp väl värt smaken. Men inte så mycket mer.

Hetta, bibliotek

Det är sommarens typ varmaste dag, jag sitter ensam i biblioteket. Jo, bibliotekarien också. Party!

Svaren undflyr även här.

Imorgon börjar 7 dagar av ICA.

Gardinerna neddragna i typ två veckor till. Man överlever den träligaste dag, verkar det som. Gud, allt är ditt fel! (Utom det som är mitt, och/eller andras.) (Täckte jag in allt där nu?)

Får se om en Magnum Mandel ändrar något. Boo ya, mina tre läsare, ni borde också göra nåt vettigare än att bläddra meningslösa bloggar.

Refiner's fire II

Lyssnar på Refiner's fire igen.

Men det är så himla svårt. Ready to do your will.
Och att vilja choose to be holy. Ja, man försöker välja. Och misslyckas ständigt.

Jo. Jag jag vet att "här verkligen är fråga om Guds nåd, som ni skall stå fasta i" (1 Pet 5:12). Men det gör det inte lättare att strida mot sig själv.

Långt om länge

Går inte så snabbt här. Eller frekvent. Problemet illustreras i Skype. Chattat precis med min käraste i Australien. Där är det morgon. Han har nyss vaknat. Chattat precis med vän i Paraguay. Hon skulle just lägga sig. Men i Sverige är klockan snart halv tre, och jag är vaken genom alla tidzoner.

Credit where credit is due

Grillade en flintastek, slog på LOTR, åt, njöt, första skivan av första delen.
Pappa kommer in, säger till mamma: "Efter att Pia varit lite nere tittar hon på LOTR för att komma igång igen."

Ibland vet ens nära och kära mer om en än vad man ger dem credit för.

Kändisar

Vilken rolig video! Man ska väl ha levt en bit under 80-talet för att känna igen folk, men Mike J verkar haft lite distans på den tiden. Och lyssna in hans väna röst på slutet!

Lammet tystnar

Var tvungen att ta ett bildbevis på att hunden faktiskt är ganska likt ett lamm. Svårt att ibland särskilja honom från fårfällen han sover på. (Och ja, i min lägenhet har hunden annekterat fåtöljen, katten har annekterat sängen, och själv bor jag vid datorbordet.)

"Svensk sommar"

Gick ut en kort sväng med hunden och katten. Det har regnat oavbrutet i två dagar. Det regnar fortfarande, utan tecken på att det nånsin ska ta slut. Tre tjejer på en segway och med ett paraply åker förbi. En av dem hojtar till mig: "Svensk sommar, va?"

Kan inte annat än instämma. Svensk sommar.

Förödmjukelser

I vårt hus är vi inte främmande för att förödmjuka djur. Som nu när lilla damphunden skulle bli av med vinterpälsen. Han gick runt i lejonman en vecka. Nu ser stackaren ut som ett lamm. Och spelar ingen roll vilket djur han ser ut som, det är lika vansinnigt roligt varje gång. Ibland berättar pappa om första och sista gången hunden sjöng. Nån spelade på såg på tv, och hunden, tagen av situationens allvar och musikens kraft, började yla ikapp med sågen. Pappa blev så förvånad att han började skratta högt. Hunden såg på honom med sårad min och sjöng aldrig mer.

Och ikväll dampar sig hunden vid min stol igen, och vill ha mat, vill ut, vill ha uppmärksamhet, trots att han fått lite av allt redan. Djur alltså. Katten jamar också, den vet inte om den vill ut eller in, för inne vill den inte vara och ute regnar det. Och jag lider av otålighet och lättretlighet ikväll. Så därför jag som en riktig internetunge ska, och projicerar på nån helt oskyldig.

Varsågod. En hund i lejonkläder:

Sommar, eller nåt

Nu är det skriva som gäller. Så snabbt och så mycket som möjligt. Arbetsivern skyms av längtan till en annan tidszon. Who knew att det var så här allvarligt att hitta kärleken? Hur ska man liksom tänka på nåt annat?

Ibland tänker man på annat, ändå, och just nu har jag upptäckt kommunistiska, eller kanske nästan anarkistiska, stråk vad gäller upphovsrätt. Men jag hinner inte tänka igenom det. Kanske tycker jag egentligen inte alls det jag tror mig tycka. Mest är jag förvånad över hur revolutionär jag plötsligt känner mig. Och då menar jag inte ens direkt politiskt, utan mer övergripande filosofiskt/teologiskt.

Red ut det där, den som kan. Jag flippar ur om nätterna.

Gratis kramar

Var ett tag sen, märker jag. Sitter och nattsuddar igen. Tittar på Kandee Johnson. Hon känns som min vän. (Jag kanske borde ta mig ut mer?)

Klämde fingret på jobbet idag. Kundkorgar är livsfarliga, särskilt när kunderna staplar dem i fel ställning. Skärpning, folks. Jag vill ha mina fingrar kvar! Konsten är att ha ont utan att skrika, och bara se ut som business as usual. Sen springer man upp i lunchrummet och önskar att man ens blödde lite, så att folk såg att man hade ont.

(Jag överlevde. Igen.)

Men det var inte det jag skulle säga. Nostalgitripp till 2007. Det var helt galet och helt underbart.

Nattsudd

Deadlines gör mig till en bitch. Så illa är det. Och nu är inte deadlinen direkt dödlig, det finns en rimlig chans att jag hinner. Har för mig att jag skrev den där andra boken på två månader, och då var det ändå 120 sidor fler än detta. Nu har jag 30 sidor och drygt tre veckor kvar. Men en självömkande bitch ändå. Inte smickrande. Som tur var har jag ont i knät, så jag har nåt reellt att klaga på.

Plus att klockan är över ett, jag är jättetrött, och har överdoserat på citronmaränggräddjordugbbsbakverk och kaffe.

(Nä, inga riktiga problem, knät till trots. Jag SKA växa upp. Snart.)

Ahem

Ja, ibland undslipper det ett uttryck för verkliga känslor. "Bajs, bajs, bajs" är så nära mitt riktiga jag som den här bloggen nånsin kommer. Det mesta andra lindar jag i lager på lager av försköning eller dämpande material.

Nu har i alla fall ventilationen kommit igång, dörrar har öppnats och det går både att andas och tänka i biblioteket. Sen kan man välja att dampa bort sin tid ändå. Hurra för sommaren!

Blah

Kom till skolan, en halvtimme för tidigt, satt en stund i det syrebefriade biblioteket, gick upp för att hitta föreläsningen. There is none. Bajs. Bajs. Bajs.

Nåja. Ska väl överleva, bara jag går ut och andas var tredje minut.

No air

Kom till skolan för första gången på ett tag, en halvtimme för tidigt. Morgonljuset lurar. Satte mig i biblioteket. Håller på att kvävas. Det här stället är fullkomligt renons på luft! Finns lite CO2 och ganska mycket damm, resten är värme och vakuum. Här går ju inte att plugga. Jag är okoncentrerad redan innan jag plockat upp böckerna. Se en video istället.

Ont i knät har jag också. Åkte inlines. I samma backe som pappa cyklade med hunden. Det var lite oklart vem som skulle svänga vart. Så jag väjde för pappa-cykel-hun och hade en close encounter med gruset i ett dike. Känns lite som att jag lämnade vänster knäskål i en liten blodig pöl där. Men så allvarligt var det kanske inte. Mest fiskar jag efter sympati. (Men uppskrapat är det, blodspillan galore!)

Fornborg?

Letade efter en fornborg idag. Cykelkartan säger att det ska finnas en fornborg på en upphöjning bortåt Rosersberg. Och eftersom det var total sommar idag, så tänkte jag för en gångs skull göra mer än bara prata om att göra, så tog jag mammas cykel och pedalade iväg. (Min rosa Monark är lite oberäknelig vad gäller växlar, så den fick inte följa med.) Väl i skogen stängde jag till och med av iPoden, så jag kunde höra skogens ljud. Fåglar, vinden i trädkronorna, gräsänder som plaskar iväg på Oxundasjön, flygplanen mot Arlanda, E4:an, pendeltågen, SJ-tågen och Arlandabanan. Underbart. (Ibland undrar jag hur naturen låter bortanför de mest trafikerade lederna i Sverige?)

Lämnade cykeln på en udde, och traskade inåt den riktiga skogen, där fornborgen skulle finnas. Hittade stora klippor, lite lövskog, lite barrskog, en stor öppning mellan två miniberg, hittade en fantastisk klipphäll att fika på. Men ingen fornborg. Om man inte räknar med nåt stenröse vid en eldstad. Nja. Antingen missade jag den helt, eller så fick jag för mig att "borg" kanske är större än två stenar på rad.

Men kaffet var fantastiskt, boken var ok, lugnet välgörande, och bara ett som saknades.

Prioriteringar

Har tänkt köpa nya glasögon ett tag. Bara sådär nöjd med mina plastiga, som ger min feja en lätt skelögd touch. Var och kollade i tre affärer, alla med olika varianter av 2 för priset av 1. Man vill ju vara snygg billigt liksom.

Men igår, eller vilken dag det var, dagarna har blivit lite oklara. Satt vid köksbordet, med fem kg böcker och papper utspridda. Hämtade grekiska bibeln och grammatiska analysen också. Kapitel 2, version 1.0 är klar, och nu kan jag äntligen börja plöja i själva texten. Uppspelt, det är ordet för min känsla. Det var då jag kom på att jag nu, mer än nånsin, behöver Accordance. Ett program för Mac, med grekiska och hebreiska texterna, grammatikor, kommentarer, till och med LXX! (Septuaginta, googla för mer info, övers. anm.)

Så jag beställde den istället för att tjacka glasögon. Nu är jag glad. Om än lite plastigt skelögd. Men det har ju inte hindrat att jag ändra relationsstatus på FB, så det kanske inte är akut.

Ville bara få det sagt. Katching, kära barn! Bara resten kvar. Ungefär 30 sidor och 5 veckor.

Försommarnatt

Kvart i fyra imorse.

Marc Anthony

Ska inte sova innan kapitel 2 är klar i version 1.0. Jag blir lite halvlack när det inte går snabbt att arbeta. Det har inte gjort det nu. Det har gått bra, men långsamt. Sniglar är långsamma. Sniglar behöver inte bli klara med uppsatser för att få studiebidrag eller en fancy-pants titel. (Sniglar behöver inte ens byxor, come to think of it.)

Och utöver att äta (cantaloupe-melon, mazarin, en Magnum Temptation, rooibos, kaffe, Oboy, kaviarmacka) så lyssnar jag på Marc Anthony. Spotify är fantastisk på det viset. Och Marc Anthony och all denna tårdrypande latinomusik går rakt in i mitt redan ömma hjärta. Jag jobbar inte mer effektivt när jag längtar mig blå.

(Jag jobbar inte så effektivt när jag bloggar heller. Point taken.)

Öchötska

Sitter upp och skriver. Social identitetsteori är mer än lovligt rörigt. Tog en mental paus, lyssnade till Linköpingslåten och hittade detta. Många språk har jag velat lära mig, men att Gud lett mig till denna folkgrupp, det hör till det mer otippade.

Förlåt

Jag passar på att be om förlåtelse samtidigt.

Jag har blivit tråkig och förutsägbar. Jag kan ha varit det förr. Men nu tycker till och med jag att jag är tråkig och förutsägbar och olidlig att hänga med. Finns ungefär tre saker på min hjärna, och inget annat. (Bästa förslag vinner en fika med mig på Wayne's i Väsby.) Mina blogginlägg är fullkomligt meningslösa. Jag har aldrig tid att träffas. Jag har inte mycket att säga, för jag är övertygad om att ingen orkar höra på, eftersom jag bara pratar om tre saker. Jag lyssnar på tonårspop, Sting och Phil Collins. Jag tittar på sminkvideos när jag är uttråkad. Jag är kär och jag håller på att bli gammal.

Förlåt alltså.
Och jag förlåter er, kära barn, om ni väljer annat folk som sällskap. Jag kanske till och med måste uppmuntra det, av omtanke för er. I'll let you know om det går över.

11 kor

De har skickat ut kossorna nu, i Hästhagen. Såg inte hur många små det var med, men årets kull har i alla fall flera svarta och mörka. Första året var de alla bruna. Förra året fanns det en svart. Nästa år lär de alla vara svarta. Statistiskt sett. De är av typen istidsmammutar. Eller skotsk höglandsboskap. I get them mixed up.

Dessa skriva-hemma-dagar är så fantastiskt tråkiga. Överdrivet långa. Och o-produktiva. Första bakgrundskapitlet inte klart än. Imorgon, hoppas jag. Eller idag.

Jo. Sådana här dagar sitter man en del och dö-surfar. Dagens catch är min nyaste sminkfavorit, Kandee the Make Up Artist. Hon är the epitome of sweet, mina vänner. Och jag förlåter henne för att så mycket smink och yta är lite off mina värderingar. Hon är söt också. Om jag slapp min Victoria-haka skulle jag låna hennes.

Men gah, vad gör katten?! Drar av stora tuvor av päls, på mitt köksbord! Snälla, kan inte nån bara ta den dumma katten och adoptera...

Krossa handen

Jobbade, jour, skulle hjälpa med pantautomaten, hade fastnat ett gäng flaskor. Öppnade dess gap, skulle stoppa in handen, kom på att jag kanske borde stänga av den. Gjorde det. Grävde upp ett tiotal sönderpressade flaskor. Kom åt demoleringssystemet lite grann, skrapade handryggen lätt mot de sylvassa tänderna, rad på rad av hakar och vassa spetsar, och stora rullar för att pressa ihop flaskorna. Fruktansvärd maskin. Och den var ju avstängd, men plötsligt fick min hjärna temporär kortslutning och inför mitt hjärtas ögon såg jag hur min hand fastnade, med min själ kände jag hur handen krossades och slets till slamsor, med mitt sinne kämpade jag emot en maskin som gick bärsärkagång fast jag stängt av den.

Inte helt rationellt alltså. Det är inte varje dag jag drabbas av den sortens irrationella känsla av skräck. Och den varade inte länge. Men kanske innebär det bara att jag inte vill bli av med mina händer?

Och nu är det midnatt+, jag är trött, men ok dag ändå. Det är lite regnigt ute, lite småkyligt inne, jag är konstig i hjärnan, men har båda händerna intakta. Jag lyssnar på Depeche Modes senaste per Spotify, och känner mig... desintegrerad, på något sätt. Inte olycklig. Bara synth-ig. Det kanske ger sig.

Vackert så

En trevlig liten dag idag. Ingen drama, inga långa förflyttningar. Bollstanäs var det längsta. Och sen videoSkype med prins i Australien och mor i Kina.

Utöver det är det full panik med uppsatsen. Men det ska gå. Det ska gå, barn. Även om det kanske blir den minst ambitiösa 40-sidors projekt jag nånsin gjort.

Och så lyssnar jag på Phil Collins. Så allvarligt är det.

Radiotjänst

Åt middag på konferens i Nairobi, om utvecklingsarbete och typ sånt, och nån ringde på min mobil från ett okänt nummer. Svarade, kunde ju vara nåt viktigt. Radiotjänst. Undrade om det var jag eller nån annan som hade ansvar för tv-licensen i hushållet. Jag sa att jag var i Kenya. Han sa att det inte tog lång tid. Nej, jag har inte det ansvaret, och har f ö inte ens en tv. Han nöjde sig när han hittade min mors uppgifter i sin läskiga databas.

Så är det att vara i Nairobi, Kenya.

Annars är det ganska bra. Intensivt. Pendlar mellan hopp och förtvivlan över världen. Och förbannar avståndet till Australien, on a different note.

Ha det gott, mina barn, på lördag borde jag vara hemma. Fika, någon?

Och tillbaka

Just nu i Norrköping. Dessa köpingar. Ungefär hundra mellan Sthlm och min östgötska destination. Och fortfarande internet på bussen. Man FÅR aldrig vara i fred. Å andra sida har jag mycket att göra. Och just nu vill jag mest glömma att det suger att lämna den käre. Bara 68 dagar kvar.

Och bara 12 timmar kvar tills jag ska till Arlanda igen. Livet är rätt tokigt, och jag ska jobba på att inte klaga.

Bussar

Sitter på bussen till Östergötland och surfar på Tyrone, min iPod Touch, på bussens trådlösa. Det är ganska sjukt. Får man aldrig vara i fred? Orsaken till att jag aldrig får uppsatsen klar är att internet gör mig dampig så att jag inte fixar att läsa en text på mer än 100 tecken.

Hur som helst. Jag kommer säkert fortsätta de meningslösa inläggen ett tag till. Vem försöker jag lura? Som om jag inte behövde mer uppmärksamhet... 3 timmar kvar. Det är långt när man är på väg mot en älskad. Jämfört med halva Brasilien är det en nysning i Mexiko.

Till skaran läsande kusiner säger jag ja. Vi borde göra nåt annat födelsedagar och begravningar...

Och detta tog en kvart att skriva på de små "tangenterna" som inte är gjorda för mina söta prinskorvsfingrar, tm för pappas sida av släkten. Seså. Ut i solen och lek, jag ska försöka läsa en bok.

Hemma?

En slags mellanlandning igen. Finland avklarad. Begravningen fin, och väldigt trevligt att möta kusinerna, 14 stycken, med barn och respektive. Hejdlöst mycket släkt, och det bara på pappas sida. Memento mori gör sig påmint. Minns din dödlighet. Man gör det på begravningar.

Så, nu denna dag hemma, imorgon också, utöver att jag ska jobba. Ett lakoniskt hurra. Om man inte tjänat pengar i april, när man svirade runt i Sydamerika, då är man tacksam att maj ändå generera några dagars inkomst. Det är väl bara det där med att man befinner sig i koma. Orkar knappt hämta Ben&Jerry's från frysen. Får ta till dem när inte Daniel behagar finna sig på samma koordinater som jag.

En annan fråga är om den här bloggen har någon funktion längre? Pladdra fritt gör jag ju ändå. Får fundera på det lite. Till dess tycker jag ändå att det är coolt att jag fortfarande har fler än en läsare.

Miley Cyrus

Så lågt har jag sjunkit. Jag lyssnar på Miley Cyrus. Och avundas hennes mörka, lite raspiga röst. Hade hon haft en pipig tonårsblondins röst hade jag inte brytt mig. Nu kan jag, jag upprepar, kan jag inte avfärda henne.

Dagens outcome: Beställt bussbiljett. Lärt systersonen att låta som en arapapegoja. Han kan nu låta som en katt (maau), en hund (uv-uv), en mus (pip-pip), en svensk fågel (titityy) och en ara (argh-argh-argh).

Dagens ara (by Daniel, så klart):

..och ut.

Nej, den här dagen har "mäh" stämplat i pannan. Det är sol. Sol är bra. Det är tydligen även valborg. Jag gillar valborg. Jag brukar alltid sno en bil och dra ut för att titta på eld själv. Nåt med ljuset den 30 april, nåt med förväntan på vår och sommar och studenter, och nåt med att det inte är jul eller midsommar och antiklimax. Det är bara en liten högtid. Men det är "mäh", för hjärnan funkar inte och jag har gett upp på vanlig vardag, och den ovanliga vardagen är "mäh", eftersom jag inte får fatt i motivation eller disciplin att göra nåt.

(Utöver det är det bra, i förhållande till mycket annat. Jag lever och har livets nödvändigheter, och som pappa nyss sa, när jag glömde hämta min syster som tappat bort sin mobil så att hon fick vänta en halvtimme utomhus, "det är så där när man är kär".)

Så, in honor of dåliga dagar i kombination med tacksamhet för det som ändå är bra, Jonathan Johansson med Aldrig ensam.

Och så andas vi in...

Det är sådär att komma hem igen, med allt som ska tas tag i. Men det är rätt skönt också, ur andra aspekter, inte minst den som säger att man inte kan vara ute och semestra sönder sig själv i tid och evighet. Vi landade på Arlanda igår kväll, efter en halvdag i Paris med Eiffeltornet och svindyr turistmat checkade från listan. Själv har jag redan hunnit en sväng till biblioteket, men minns fortfarande inte vad min uppsats handlade om. Nåt i Bibeln? Vid lunchtid hade jag lite energi i kroppen (featuring mellanpommes och 8kr-glass från McDöden). Men nu är jag okoncentrerad och disträ, minns inte vad jag ska till Kenya att göra om två veckor, har en resväska med smutsbyk att reda ut, bilder att sortera och en bussbiljett till Mjölby att boka. Men jag stirrar på skärmen och fungerar bara tillräckligt för att knappa in http://icanhascheezburger.com/. Det kanske är svinpesten som angripit hjärnan?

Meanwhile en bild från Toatoa Beach.

Sao Paulo

Kära vänner, resan lider mot sitt slut. Om ni glömt mig är det okej. Det är rätt skönt att ha hamnat i radioskugga ett tag, och inse att internet inte är allt. Här har varit fantastiskt, vad annars. Imorgon måndag börjar resan hem. Ser inte fram mot det - lite väl många åtaganden och dylikt. Jag är inte ett fan av åtaganden. Utöver allt annat fick vi bud om att farmor flyttat hem. Det är inte optimalt att sitta på buss när man får veta sånt. Men det hör jordelivet till, och farmor har det bra nu.

Ta hand om er och så hörs vi, om jag bestämmer mig för att fortsätta vara uppkopplad i Sverige. Bejos.

Porto Seguro

Har sitter man i varmen och fukten, just idag regnar det, vilket inte gor sa mycket. Det ar glassigt varre anda. Bra mat skont sallskap, palmer och strand ibland, och 1500 km i bil blev det ocksa.

Till och med nar det inte finns nat att gora ar det skont. Det var lange sen jag hade tid att ha trakigt. Alles in alles, allt val i kungariket, jag och Daniel har det bra. Ar ni avundsjuka kan jag inte hjalpa det. Buss o kran!

Até logo

Strax flyger jag och prinsen av Östergötland till Brasilien. Expect to hear nothing, men kanske hinner jag hälsa lite. Får se. Övriga frågor hänvisas till Tarras W vid hovet.

Puss och kram.

(Inom parentes)

(Det kanske inte har framkommit alldeles klart, så bäst att förklara innan ryktena berättar mer än vad jag gjort. Jag skulle till Brasilien med min kompis Daniel, tre veckor i april, för fun and games och hälsa på vänner. Vi ändrade det. Jag ska nu till Brasilien med min pojkvän Daniel, för fun and games och besök hos vänner, i tre veckor. På måndag åker vi. Vill man träffa Daniel så får man komma till kyrkan på söndag. För att dra till med en underdrift à la Koivula, så kan jag drista mig till att säga att, ja, jag är hyfsat nöjd med sakernas tillstånd just nu.)

Självinsikt 2

Åkte till skolan i detta underbara vårljus, fortfarande helt bortkollrad efter fem timmars sömn. Drömde att jag satt i ett träd, med ett krampaktigt tag runt trädstammen och skulle sitta still för att en rar liten fågel skulle våga komma närmare. Vaknade med nacke stel som ett järnspett och ungefär lika behaglig som att ha huvudet som förlängning på en träpåle. Men det är en bisak. Satt och tänkte, på tuben mellan St Eriksplan och Brommplan. Eller om det var treans buss mellan Karolinska och St Eriksplan. Solen sken i alla fall. Tänkte på hur jag är en slags WAG nu. Inte till en fotbollsspelare, det vor mig fjärran. Men väl missionär. Och den uppenbara kopplingen jag gjorde var till en annan av mina look-a-likes, drottningen av alla WAGs ever, Victoria Beckham. Ja, sannerligen. Hon blev också känd för nåt halvobskyrt för några år sen, och landade sedan Becks, som gjorde henne känd för att hon nu kunde arbeta heltid med att se snygg ut. Barn, min framtid är gjord. Om ni vill börja kalla mig Victoria, antingen med svagt överklassuttal eller brittisk lågklass, så är det fine by me.

Lördagsnöje

Prinsen av Östergötland kommer på audiens redan på lördag. Jag förväntar mig att han tar med sig hjärtat då. Den här sortens okoncentrerade liv kan ju inte fortsätta i all oändlighet.

Sitter och kollar upp busstider i Brasilien. Går inte att sova. Rent fysiskt, ja. Kroppen till och med kräver det. Men hjärnan vill inte. Så här är det alltid. Vägra sova innan stora förändringar och resor. Ett smart sätt att vila upp sig på. Not.

00.45

Tänkte skriva några rader till på uppsatsen. Men det är ta mig sjutton helt omöjligt. Seg deg i huvudet, och fokus... nog är jag fokuserad, men inte på social identitet i Heb 11. Jag vet vad jag ska skriva. Men gör det inte.

Kan man inte ge sig själv stryk?

Äh. Bäst att gå och sova istället.

Communion Express

Delade nattvard idag, till några äldre damer med begränsad möjlighet att ta sig till kyrkan. Åkte dit på trampisen och med silverskålarna i ryggan. Smått märklig känsla. Väldigt fint, och ödmjukande att få göra såna saker. Och höra damerna berätta om liv som varit så annorlunda mot mitt. Och se att man ändå har så mycket gemensamt.

Sen shoppade jag loss, denna förhatliga aktivitet. Nu är jag i alla fall klar, så när som på godis och ett par skor. Om jag hatar att shoppa, så hatar jag att shoppa skor nåt vedervärdigt. Det blir alltid fel. Men ja ja. Sluta klaga och var nöjd med att kunna köpa det nödvändiga och lite till. (Särskilt det gamla presentkortet på en lax kom väl till pass. Score.)

Drack chailatte på Wayne's. "Chai" kanske vi ska säga. Det var sirap med varm mjölk. Så äckligt, och så 29 kr. Borde det inte vara riktigt te i den? Så underbart att få kaffe snart!

(Har jag blekt håret? Låter jag som en fjortis? Re-itererar jag mitt dagliga shoppingintag?)

Moppe

Vi har en nyligen införskaffad trampmoppe från 70-talet i garaget. Den är kräksbeige. Och alldeles strax ska jag bege mig ut i vårsolen och göra Väsbys gångvägar farligare. Den åker inte så fort och jag är osäker på om den kommer att orka uppför backen till bron över E4:an. Men åkas ska det.

Märks det att skrivfrekvensen avtagit lite? Märkligt.

Paradoxer

Det är paradoxalt med ljuset. Det är glädje och hopp, och den ljusnande framtid är vår. Dagarna har börjat redan innan man vaknar, solen väckt fåglarna och en spirande känsla av uppståndelse och liv. Och så har vi problemet med att inte vilja sova. Dagen tar inte slut, och tankeverksamheten tar inte slut, och listorna av saker som ska göras innan helgen och innan maj och innan juni juli augusti, de tar inte slut. Jag brukar lösa det problemet med att inte vilja sova. Jag kan sova, men väljer att inte göra det. Det är paradoxalt att ha ett visst mått av vett, men att inte använda det.

Det är paradoxalt att ha så mycket att skriva om, men inte göra det. Paradoxalt att vilja prataprataprata, men vara tysttysttyst. Alternativt prata om allt som är mer eller mindre oväsentligt, med alla som är oväsentliga, och inte om det väsentliga med dem man borde vara väsentlig med. Det är paradoxalt att dela upp människor i väsentliga och oväsentliga när man hävdar kärlek som gäller alla.

Det är paradoxalt att försöka se hopp när alla omständigheterna talar emot att något gott någonsin kommer att komma ur cirkusen. Det är är paradoxalt att kunna glädjas för sin egen skull när någon annan sörjer. Det är paradoxalt att vilja gråta när man är glad. Det är fullkomligt vanvettigt att tro, plain and simple.

Och ändå är det vad jag gör, mer eller mindre.

Kaffe

Inget kaffe på fem veckor! Lustigt nog börjar det bli svårt igen, att vara utan. Kanske mest för att jag vaknade imorse utan förstå varför det kändes som att det satt en noshörning på mig. Kom på det till sist. Nån har snott en timme av natten. Det kan jag skylla på nån annan. Sen kollade jag på tecknat till klockan ett. Det var smart gjort, och mest mitt eget fel. (Men den är fin, Lejonkungen!) Vad är den naturliga responsen på att man vill lägga sig ner i koma? Kaffe!

Flera nätter har jag drömt att jag druckit cola också. Inte kaffe, men cola. Så igår när jag och frkn D åt på BK fyllde jag av gammal vana min mugg med cola. När den var full, då först vaknade jag till det faktum att det är off limits. Hällde det helt sonika ut i slasken och tog Sprite som smakade Samarin. Sådär kul.

Jag vill ha kaffe, för jag vet att man blir lite piggare av det. Bara tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag kvar. På söndag ska det firas uppståndelse, prinsen av Östergötland och Brasilien!

Wienerbröd

Det var en dum idé att börja titta på Lejonkungen så här sent. Men jag är så okoncentrerad ändå, så låt gå. Film med wienerbröd och te. Blev sjukt hungrig av att springa. Jag har hört att det är bra att äta gott när man är hungrig, även mitt i natten. Bra för själen. Själen, ja. Och hjärtat. Mår bra. En vecka in i den nya tideräkningen.

Dagens dissar

1. Vara trött på jobbet, den eftermiddag när grannskapets varenda griniga unge är på ICA. I kid you not. Där fanns barn som knappt var en vecka gamla till barn som gick på lågstadiet. Och alla skrek. Mest efter godis av olika slag. Jag har oftast inget emot barn. Men ibland vill man inte utsättas för andras. (Kalla mig dålig människa, gör det. Men jag var trött och uttråkad och mer därtill!)

2. Twitter. Jag hatar twitter och twittrande i största allmänhet. Ska ALLT ske i molnet? Finns det inget kvar AFK? Finns man inte om man inte hela tiden försöker göra sin röst hörd bland människor som också bara vill göra sina röster hörda, och ingen längre lyssnar, för då ligger man ju inte längre överst bland uppdateringarna? Jag lackar ur.

(Dagens plus. Träffa en gammal barndomsvän på ICA, och faktiskt ha ett litet moment. Kan ha hänt att jag nämnt Brasilien. Mer än en gång idag.)

Kladdig kaka

Det är typ sent, känns alltid senare efter åtta timmar på jobbet. Eller nio, som jag hävdade först. Men mellan 11 och 19 finns det inte fler än åtta, oavsett hur lång de känns. Det är väl det enda konstanta i livet, att tiden man jobbar alltid känns längre än den tid man får betalt för. Sen såg jag och päronen en rulle (skiva?), The Visitor. Mycket fin. Men dessa avsked. Jag vet inte riktigt varför jag upplever allergiska besvär när jag ser avsked på film just nu. Måste vara snön.

För att tröstäta lite tog jag det sista av kladdkakan, som började bli lite skönt kolaseg i kanterna, och dränkte den i ovispad grädde. Helt fantastiskt! Ser ni? Mumma.

Gratis

Ibland får man gratis saker på posten, eftersom man spenderat mycket pengar tidigare. Helt klart (o)värt. Gårdagens saldo: en liten förpackning Aussie 3 Minute Miracle Reconstructor Deep Conditioner for damaged hair. Helt klart för att använda efter 3 veckor i brasiliansk sol. Läs den lyriska texten.

Money quote: "And remember this bit of Australian wisdom: Just because you misbehave, it doesn't have to mean your hair has to."
Word.

Riksnyhet

När det blivit en riksnyhet innan man gått ut på FB, då är det väl ganska allvarligt? Om allmänintresset för våra påskplanerna är så här stora, då har jag nog underskattat min egen storhet.
Men har man landat prinsen av Östergötland, så har man.

Här skriver Aftonbladet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4719732.ab om det hela. Planet går om en och en halv vecka.

Pimpla rooibos, baka 80-talsbröd

Alldeles för sent. Men var tvungen att duscha. Och ibland, oftast efter midnatt, hamnar jag i nåt märkligt mellanläge. Tomgång heter det nog. Får inget gjort och gräver sex fot djupa hål i hjärnbarken, petar på gamla lövhögar i förmaken och kamrarna - varför har ingen krattat bort dem, det är ju snart vår? Dricker rooibos, lyssnar på Anberlin, kollar på ett eller annat Youtubeklipp. Som den här, obetalbart om att baka bröd på 80-talet. Särskilt slutet förvånar:

Whitney vs. Kent

Ska man dra på sig en förkylning nu också? Systerson hämtade snor från dagis, och moster tittade till systerson en stund på förmiddagen, och nu är det snor både hos moster och systerson.

Hemtenta klar, uppsats kvar, men hjärnan har loggat ut. Att äta både broccolisoppa och kycklingkebabrulle under en och samma dag har försatt mig i komakoma.

Igår hade jag tänkt forsätta skriva om Whitney, och hur ocyniskt jag lyssnade på mina två favoritlåtar. Men jag får ingen poesi av det idag. Idag lyssnade jag på Kent på tåget istället, och mindes förra våren. Förra våren var konstig. Minst lika konstig som den här.

(Näe, tyvärr. Språket lossnar inte. Får återkomma med nåt mer läsarvänligt.)

Sömn och godis

Sova i biblioteket, vem har inte gjort det? Man korsar armarna på bordet och däckar med huvudet. Jag sov gott i natt, men har väl lite sömnskulder att betala. Plus att den här eländiga hemtentan är så tråkig att jag får narkolepsi av bara tanken. Kursen var rolig, och PM:et också. Men hemtentor är från helvetet, om man får överdriva lite.

Andra saker är från döden. Men lyssnade på en Mars Hill-predikan av Rob Bell igår när jag försökte springa ifrån det jag inte valt (29 minuter! I'm back!). Handlade om Klagovisorna, hur hopp och förtvivlan går hand i hand - det kan inte vara på något annat sätt när man är människa. Viss tröst.

Och nu äter jag godis, för att få upp lite blodsocker. 11 timmar innan inlämning. Det vore ju bra att bli klar lite innan tolvslaget. Men Karamellkungen har inte lakritsbalkar. Fail på det. Inte ens Djungelvrål. Dubbelfail.

Diet

Jag utvecklade några extrakilon under hösten, eftersom jag inte hade tid för nåt annat än plugg och tröstätande vid datorn. De satte sig som fina kärlekshandtag, såna som inte syns på vintern eftersom man är så påbylsad med exeget-vinterkläder ändå. Jag vill helst inte vara neurotisk när det gäller vikt och utseende, resten av världen gör ju redan ett gott jobb på det. Men sen har vi ju en hälsoaspekt på det hela. Så jag tänkte att det inte kan skada att jag går lite mer och äter några fler morötter istället för wienerbröd, och så har vi det berömda joggingrycket om våren. Har nåt hänt med handtagen? Inte.

Sen fick jag besök i helgen, och två kilo försvann på två dagar. Det är mycket mystiskt. Min enda teori är att besökaren stulit något. The love handles är kvar, och levern, och mjälten, de uppstudsiga äggstockarna och mitt flottiga hår, så det måste vara nåt annat.

I biblioteket i morse kom jag på det. Hjärtat.
Illa. Det är livstid på det brottet.

...

Jag lever i en Depeche Mode-låt just nu, och är lite för lycklig för att kunna skriva nåt vettigt. Pardon my absence. Jag återkommer.

Svanar

Såg en sångsvan flyga över E4:an häromhelgen. Jag är ett stort fan av sångsvanar. En ensam svan, med halsen utsträckt, ett tecken i skyn. Svanar är alltid tecken. För vad vet man oftast först efteråt, om man inte har en särskild gåva för det. Vilket jag nu inte har.

Igår, vid 22-tiden om kvällen, på Karlbergs station, där jag om kvällarna alltid ser nordväst, för oavsett årstid så flammar där alltid fantastiska färger. Men denna kväll, i väntan på tåget, med blicken åt nordväst och tanken ännu längre bort såg jag något mot det blålila. Och det kom närmare, och det var fem svanar i en perfekt plogformation på väg västerut. Som sagt, jag tyder inte tecken i skyn, men en hälsning var det i alla fall. Från Gud, helt klart. Vem annars.

Bad Hair Day

Jag är inte bara officiellt o-barn, jag är också officiellt mellan två frisyrer. Förra sommarens pop-korta ska växa ut till nåt moget halvlångt, behärskat och vågigt. Men just nu är det varken eller och bara alldeles för mycket hår i alldeles för många riktningar. När min personliga frisör frkn M klipper mig är halva uppdraget alltid att först tunna ut två tredjedelar, och sen kanske det går få något frisyraktigt av det. Men nästa onsdag, då ska jag ha en frisyr igen.

Bilden gör inte oredan rättvisa. Blev lite plattare efter att jag drog på mig hatt när jag var ute som chaufför tidigare idag. (Notera solen. Solen gör mig lycklig på ett sätt som d-vitamin på burk inte gör.)

Officiellt vuxen

Ok. Ett ytterligare tecken på att man inte är barn längre är att man dekar ner sig i 90-talsnostalgi och inte ens skäms för det. Bodyguard gav oss två av de tio bästa balladerna evva. I have nothing och Run to you. (Däremot kommer jag inte att hävda att livet var bättre förr. Det var det inte. Nån som minns mellanstadiediskon? Just det.)

Livvakten

The Bodyguard. Jag har sett The Bodyguard, för första gången på säkert över tio år. Och så bra den fortfarande är... Lite 90-talsskadad visst, och en Hollywoodproduktion med allt vad det innebär, men jag är en sucker för sånt (även om jag ibland hävdar annat).

Och Frank Farmer. Det namnet triggar i gång all den obesvarade kärlek jag hade i mitt stackars flickebarnshjärta, när det nu var, tidiga tonåren. (Robin Hood: Prince of Thieves och Dansar med vargar hade lite samma effekt. Förutom när det gäller skurken i Robin Hood, han som spelades av Alan Rickman. På den tiden tyckte jag det var lite jobbigt att tycka att Sheriffen av Nottingham var hetare än Kevin Costner.)

Men grejen är att jag alltid trott att rullen slutade lyckligt. Det är lite struligt där mellan dem, visst, men de försonas med den där kyssen på flygplatsen, och sen skaffar han sig ett mindre engagerande uppdrag och kan vara med Rachel och Fletcher på fritiden. Så har jag alltid tolkat det. Och stört mig på att "I will always love you" ju är en jättesorglig låt kyssas till.

Men nu. 2009. Fick jag höra en alternativ tolkning. Att de älskande tu skildes åt for ever. Det är ju förfärligt! Jag har projicerat så mycket i den rullen ända sen -92. Det är... sorgligt. Att växa upp. Att behöva konfrontera livets realiteter. Förlora oskuld, godtro.

Tyvärr verkar Wiki bekräfta den olyckliga tolkningen:

However, it was decided that the song Rachel would sing would be Dolly Parton's "I Will Always Love You" (supposedly at the suggestion of Costner, believing the song would fit better with the couple's break up).

Jag sörjer svunnen ungdom, och tar ett bitterljuvt steg in i vuxenheten.

Händer händer

Som jag sagt tidigare finns det få saker som fascinerar mig lika mycket som händer (<- överdrift). Och ibland får jag nån sorts exem eller överkänslighet eller förtorknad eller vad det nu kan vara, och delar av händerna blir alldeles röda. Det är de där röda mönstren som fångar mitt öga, och jag tittar på dem, rör på fingrarna, vinklar dem, ser på dem i annat ljus... Och det får jag väl göra om jag vill, men det är inte ett legitimt ämne för en blogg (inte för en kvasi-intellektuell blogg i alla fall). Jag rättfärdigar detta inlägg med att jag satt och stirrade på mina händer på jobbet. Glodde som en mindre vetande där jag satt i kassan. Tyckte kunderna störde min kontemplation. Om jag inte får ha jag-tid på jobbet får jag väl spy ut det på teh interwebs.

Märks det att jag börjar bli distraherad av AFK-livet? Märks det att jag mer och mer pratar om mig själv? Den här navelluddigheten är inte klädsam. Jag får väl åka till Brasilien för bot och bättring.

Dagens låttext

Citerar Frank Ådahl, på förekommen anledning.

Jag hörde inga röster, allt blev lugnt och tyst,
när han såg på mig och sa
Jag är ljus och glädje, jag är kamp och strid,
tänk på vad jag säger dig

Att lämna allt och följa mig kan kosta dig ditt liv,
men jag ger dig mycket mera
Att gå min väg och lyda mig är ändå värt sitt pris,
för jag står på din sida

Jag såg inga syner, men allt blev ljust och tyst,
när han visade mig väg
Du får livets mening, men ditt kors kan bli tungt,
tänk på vad jag säger till dig

Att lämna allt och följa mig, det kostar dig ditt liv,
men jag ger dig mycket mera
Att gå min väg och lyda mig, är ändå värt sitt pris,
för jag står på din sida

Kognitiv dissonans

Jag kom på vad det var. Känslan jag får av att prata om mig själv, men inte kunna leverera som jag vill. Kognitiv dissonans.

Dissonance normally occurs when a person perceives a logical inconsistency among his or her cognitions. This happens when one idea implies the opposite of another. For example, a belief in animal rights could be interpreted as inconsistent with eating meat or wearing fur. Noticing the contradiction would lead to dissonance, which could be experienced as anxiety, guilt, shame, anger, embarrassment, stress, and other negative emotional states. (http://en.wikipedia.org/wiki/Cognitive_dissonance)

Amen. Och välkommen till mitt förvirrade liv. Skyll sig själv för att läsa.

Magmuskler

Som jag sagt tidigare så får jag ryck varje vår och höst, och så springer jag lite, och snackar mycket. Jag springer när det är mörkt och sent, för det känns som att världen är min, och jag är världen och ingen annan är där. (Ja, hybris är mitt mellannamn.) Och så hade jag ett ryck förra året och körde styrketräning (även haft ryck av studsmatta och inlines). Det låter bra, och jag snackar mycket om det. Att det i realiteten inte är särskilt imponerande, för jag har noll uthållighet och minus teknik, det må vara hänt.

Men nu är jag lite lack på mig själv. Var iväg och skulle träna. Men hade inte jättemycket tid. Så jag tänkte att jag gör skitmycket på en gång. Smart! Träningsvärk räknade jag med. Men inte sträckta magmuskler. Alltså hur pinsamt är inte det? Träningsvärk är svidande, salt smärta ett tag. Men nu gör det bara ont. På riktigt. Jag borde inte blogga om det. Inte heller om uppsatsen eller kaffefastan. Sånt man kan skryta om och sen faila på, sånt borde man vara tyst om, som en sann finne. Men nej. Jag pratar, vitt och brett, och brer på lite mer, och sen får jag förklara att det inte var så mycket att snacka om egentligen. Det är det man får för att man var tyst och lite blyg när man var liten. Man tar igen det när man blir stor.

Jag vet inte vad sensmoralen av det här inlägget är. Att jag vill ha terapi, men nöjer mig med att tjata på Internet, precis som alla andra hemsnickare och utfläkare utan självdistans? Ha! Jag är som alla andra!

Paris

Idag vill jag ha kaffe. Vanan är stark, och belöningssynapserna förtvinar. Det går trögt med att få nånting gjort ikväll och svart te är beige. Den konstiga våren blir bara konstigare. Hoppet står till april.

Och precis nu kom jag på Paris. Det är tio år sen jag gick ensam på gatorna, lyssnade på Foo Fighters, "Nothing left to lose", sparade på mina pengar och åt billiga baguetter, gick, gick, gick. Louvren, Champs Elysée, cafér. Fight Club, innan den släpptes i Sverige, jag kom ut ur biografen som i ett rus, upplyst. Resten av gruppen förstod inte, vad jag minns. Jag minns över huvudtaget väldigt lite av vad vi gjorde där, med franskagruppen från gymnasiet. Jag minns bara att jag gick, gick, gick, själv, med tankar och Foo Fighters, och köpte konstiga skivor, sista hösten på gymnasiet, mörk november, året jag läste Sartres "Muren" på svenska och franska och skrev specialarbete om självmordsprevention. Muntert var ordet.

Men det var tio år sedan. Nu är det annat.

Solsken

Det är det, både ute och inne. Solsken. Har börjat lösa sig med uppsatsen. Har man en vettig problemformulering, med handledarens välsignelse, då är det bara resten kvar. Social identitet. "Gäster och främlingar på denna jorden - främlingsskap som social identitet, en jämförelse mellan 1 Pet 2:11 och Heb 11:13". Eller nåt. Sno nu inte min idé, barn.

När jag går in i en entusiastisk skrivfas ändras min hållning. Lustigt. Jag sitter böjd över böcker och dator, som välspänd pilbåge, och är allmänt asymmetriskt lagd, med benen uppdragna. Mina ben är så korta, får cirkulationsproblem av att dingla med dem från stolskanten. Där, långa barn, ett problem ni aldrig tänkt på. Hur som helst vecklar jag aldrig ut mig när jag är som intensivast glad och effektiv. Jag går runt som Quasimodo, som om min bröstkorg var för tung och mina extremiteter drog sig inåt, oförmögna att motstå gravitationen från mitt hjärtas svarta hål. Det är ergonomiskt självmord, men vackert när fysiken over-rulas av metafysiken.

Och snart ska inhandlas sommaraccessoarer. Beach '09 börjar i april.

Björktrast

Idag helgar jag sannerligen inte tredje budet (enl. luthersk tradition). Ohelgar sabbaten genom att sitta i biblioteket och gråta, och efter det ska jag falskle på ICA. Får ta ut all ackumulerad sabbat under tre veckor i april istället.

Så, jag åkte bil hit, och det är lite sol, lite moln, det är lite slask, lite torrt. Ambivalent och grått, samtidigt. Men på Ulvsundavägen, precis vid Bromma flygplats, vid vägkanten, en meter från alla bilar som kör 90 på 70-väg, på den osmältbara svartgrå snön som till 83 % består av avgaser och grus - där satt en björktrast. Björktrastars bröst går i en gråspräcklig ton med svarta prickar, och den såg ut att växa från marken. Den satt som trastar brukar, liksom bullig, alldeles lugn, och tittade snett uppåt. Och så lite kontrast av blålila vingar och rödaktig rygg. Det var så fint. Och eftersom hormonbalansen med sin sedvanliga regelbundenhet gjort mig överkänslig identifierade jag mig genast med den dumme fågeln. Man sitter i skiten vid en övertrafikerad väg, och har blicken riktad lika mycket på bilarnas destruktiva kraft som himlen därovanför.

Ach so. Tillbaks till uppsatslösandet, som just nu heter "It's a fight you cannot win".

(P.S. Jag har visst sett H.E.A.T. live)

Kom på det. Sett dem. På denna exakta spelning i Fadderbyn. Ägde redan då.

Orka, orka

Ungefär hundra roliga inläggsidéer och en alldeles för lång och glåmig dag senare är allting tomt, och jag lyssnar på finsk heavy metal, för att blåsa ut hjärnan. Ibland är det så, barn, ibland är det så.
Sturm und Drang med The River Runs Dry.

Refiner's fire

Ibland går känslor och vilja samman, och man kan sjunga med i en sång, och känna och vilja samtidigt.

Refiner's fire
My heart's one desire
Is to be holy
Set apart for You Lord
I choose to be holy
Set apart for You my Master
Ready to do Your will

(Och nu. En helg på ICA.)

Långa ben

Ibland händer det att jag går åt samma håll som andra människor. Ibland har andra människor dubbelt så långa ben som jag. Eller ganska ofta. Och så går de med sjumilakliv för långbenta. Ganska ofta får jag då småspringa efter dem, med alla mina knyten och bylten, och feta böcker i extrakassar. Då ser jag ut som en andfådd baglady som springer efter långa människor. Nå, jag får i alla fall plats på allmänna transportmedel. Man får försöka vända på saker till sin fördel.

Tjock bok

Det här är inte ett lexikon, det här är en bok om Första Petrusbrevet. Den är väldigt tjock för att handla om en bibelbok som är fem (5) sidor långt.

Saft

Den här uppsatsen kommer att suga saften ur mig. Bläddrade precis i fett feta lexika, fick ett anfall av "shit, det här går aldrig, min frågeställning är idiotisk", bläddrade lite till, funderade, beställde en kamera, skrev lite, och fick ett anfall av "shit, det var ju identitet jag skrev om, inte social realitet, då löser det sig ju!", och framförde en behärskad glädjedans i biblioteket.

Så där kommer jag att hålla på. Pendla mellan hopp, förtvivlan, liv, död, kaffe, te, koma, mani. Fram till typ slutet av maj, minus tre veckor i mitten. Jag säger förlåt redan nu.

Dagen lista

1. Accordance, Scholar's 8 Standard Level, mjukvara för bibelstudier, med kommentarer och texter. $249.
2. Jobbansökan. Bläh.
3. Jag. Jag jag jag. Blir trött på att prata jag.
4. Taylor Swift. Harmlös singer/songwriter country.
5. Afrikanska insikter efter PM-skrivandet. Kanske fler insikter än så. Mest bra.
6. 6 veckor av bara skrivande, annars dör uppsatsen.

Käre Gud, hav förbarmande.

Till korset

Jag böjer mitt huvud och går till korset, ang. ett tidigare inlägg. Hr D påpekar vänligt att Prinsen av Egypten inte är en Disney-produktion, utan det är ju DreamWorks - det borde jag ju ha kommit ihåg. Hr C upplyser likaledes vänligt att det är samme Hans Zimmer som komponerat musiken till både Lejonkungen och Prinsen. Frkn L konstaterar bara älskvärt "du är en av de sjukaste människor jag vet".

Eller är det på pumpen jag går? Korset känns som en för allvarlig plats för dessa petitesser. Pumpen känns bättre. Så länge man bortser från ordstävets sedvanliga betydelse. (Eller så har jag verkligen gått på pumpen och lost it, för att låna ett helt annat språk.)

Framgångsrecept

Många frågar mig om hur jag kunnat bli så framgångsrik. Vad är hemligheten med dig, Pia, hur har du nått dina höjder, vad kan vi lära oss av dig idag? Sådant får jag höra ibland, av människor jag träffar på pendeltåget, eftersom jag åker pendel och buss, precis som ni, som en alldeles vanlig människa, jag vill ju inte förhäva mig. "Pia, jag vill så gärna att min lilla dotter ska bli som du" hör jag lattemammor säga, och de finniga tonårskillarna som tältar utanför mitt hus säger, "brööl, brööl", och jag förstår dem, ser dem, och bekräftar dem, med en sedlig klapp på axeln. För se, jag tror att alla har potential att bli som jag. De hippa mediemänniskorna mejlar mig med shoutouts och vill intervjua mig till sina bloggar och magasin. Åldringar skakar hand med mig utanför föreläsningssalarna och gratulerar mig för vad jag uppnått vid min späda ålder, och erbjuder sig att bära mina böcker och Apple appliances som jag brukar ha med mig när jag framträder offentligt.

Så jag svarar på frågan: receptet på mina stora framgångar är att säga ja. Say yes. Yes yes yes! Kanske har du sett det i en film. Kanske har du sett Jim Carrey sprida budskapet. Det är lösningen. Säg ja, och allt är en högväg till helheten, en trappa till framgången! Nu ska jag ut och säga ja igen. Ta hand om er, barn, och minns, att ni alla kan bli som jag!

Barn

I brist på eget liv får jag andras barn på halsen. Om halsen också. Under loppet av ett och ett halvt dygn ska jag ha vaktat tre (3) ungar. Helt olika familjer, helt olika omständigheter, helt olika platser.

Jag vet. Men så illa brukar det inte vara. Förutom just den här veckan, tror jag. Och sen blir det till att hålla butiken vid liv till helgen och... Snart rymmer jag, och tar mitt ofullgångna foster till uppsats med mig. Alternativt åker till Brasilien, utan uppsats.

(Vadå säga nej? Jag frikyrklig. Det enda jag får säger nej till är sex och alkohol, väl?)

Ljuva minnen

På nåt vänster snubblade jag på soundtracket till Lejonkungen ikväll. Den är ju fullkomligt underbar! Jag kan fortfarande det mesta utantill. Och så kom jag att tänka på min andra favorit-Disneyrulle, Prinsen av Egypten. Såg den till och med på bio, när det begav sig. Så nu lyssnar jag på den också.

Sen funderade jag på varför jag gillar just de två, till tio koppar te. Och jag vet inte om det är roligt, kuriöst, talande eller kanske tragiskt. Men det finns en gemensam nämnare. Klura på den ni, medan jag skriver vidare på näst sista paragrafen i ett PM om pentekostal pneumatologi i afrikansk kontext.

Mello, Andra chansen

Apropå banaliteter. Andra chansen. Vadå dueller? Christer Björkman, sluta rök svamp! Det håller inte. BWO åkte ut mot de två tanterna. Hur kunde man rösta på dem när den där söta pojkflickan hade så mjuka, mjuka lockar, och en sån sorglig, sorglig rymdballad? Och katastrofers katastrof, Rigo & Topaz Sound feat. Red Fox åkte ut. Jag spenderade 3,90 på dem (apropå medveten konsumtion). Jag sa till pappa att jag skulle bli missionär på Jamaica. Pappa frågade misstänksamt varför. För att jag röker svamp, så klart, sa jag. Eller för att dancehall saved my life. Eller för att Jamaica också behöver the good news. Jag minns inte riktigt. Hursomhelst. Banalt var ordet.

Conscious consumism?

Det är trendigt att konsumera ekologiskt och hållbart och kanske till och med rättvisemärkt. Men jag undrar... eko-skor för 1499 kr? Visst, pengarna går säkert till tillverkaren utan alltför mycket avdrag från mellanhänder. Visst, materialen är säkert bra för miljön, på alla tänkbara sätt. Men nåt känns skevt ändå.

Borde vi inte ta itu med konsumtionen också? Lägga pengarna på nåt vettigt? Och inte göra medveten handel till en fråga om klass.

Fast det kanske föreligger böter på att uppmana folk att inte spendera jättemycket. Då går ju ekonomin ännu mer åt rörmokarn. Köpfest mot lågkonjunktur. Nåja. Ska inte veckla in mig i nåt jag inte behärskar. Det är otacksamt nog att läsa navelluddiga bloggar om banaliteter.

Blir du lönsam, lille vän?

På ett sätt händelserik kväll på jobbet, all things considered. En klasskompis från gymnasiet handlade. Jag fnulade med en Delicatoförpackning som vägrade visa streckkoden, samtidigt som kunden och jag båda försökte ignorera det faktum att vi gått tre år i samma klass och kanske borde hälsa. Framför allt försökte jag desperat ignorera vad det säger om mig att jag jobbar på ICA 10 år efter gymnasiet.

Sen kom en tjej som jag lekte med när vi var typ 7 år och bodde i samma bostadsområde. Jag minns en gång att hon sjöng om Riki Tiki Tavi, och jag tyckte det var lite larvigt. Nu hade hon hade husrenovering och en tredje på gång.

Vid det laget hade jag glömt allt jag nånsin gjort i livet, utöver ICA. "Buhu, jag har inga vuxenpoäng och kommer aldrig att få några, och jag är en misslyckad och värdelös människa." Det är väldigt moget att tänka så. Väldigt värdigt att mäta sitt värde i karriärsteg och vuxenpoäng.

Sen läste jag Austin L. Churches bloginlägg Letting go of the desire to be impressive. Det hjälpte. För det är inte kärlek att mäta sig själv eller andra mot vad man åstadkommit (det är en svajig mätsticka). Det är inte kärlek att vilja vara högst och bäst. Allt har sin tid, utöver kärlek, som är tidlös.

Parfymte

Alla dessa småsaker som triggar till existentiella grubblerier. Dissade i en bisats parfymte idag. Häromdagen hävdade jag att jag bara läste intro och sammanfattning i studierelaterade böcker. Sånt som man hastar igenom i bisatser eller snabba satser, för att man inte har nåt vettigare att säga, för att det låter coolt eller smart, eller för att man tror det var det man ville säga. Ja, ni vet. Sånt som man inte vill bli citerad på, när det väl gäller.

Eller ta sådana här saker som man säger sig vara, för att man behöver hävda sig själv, eller skapa sig själv, eller underhålla en image av sig själv. Men som sällan är särskilt meningsfulla eller sanna, när det väl gäller. (För jag bryr mig ärligt talat inte om vilken sorts te eller kaffe jag dricker, bara det är lite gott, och böcker läser jag från vänster till höger, ibland i rätt ordning från början till slut.)

Så vad är sanning? Vad är jaget? Hur kommunicerar vi oss själva, varandra? Man kunde ju hävda att tystnad är enda lösningen - då ljuger man i inte lika övertydligt. Fast det håller ju inte heller så länge. Vad ska man med sanningen till om man är helt själv? "Jag bor på månen och har the truth, the whole truth, nothing but the truth". Booya, om ett träd faller i skogen finns ljudet? Jag lutar mig över månkanten och ropar ut: Vem är jag... är jag... är jag... ... jag... ... jag... ... ...

Och precis då meddelar Spotify att jag lyssnar på låten Lyckans undulat av Detektivbyrån, och livet blir fint igen, i all sin obegriplighet.

Tummen upp

Igår skar jag mig på jobbet, lite halvdjupt på höger tumme. Som ett paper cut, fast på en metallskena. Inte visste jag att tummen var så central! Man har en hel kropp att gå runt med, men när tummen bultar glömmer man av resten. Det är väldigt banalt, och ganska bibliskt. "Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra." 1 Kor 12:26, look it up, barn.

Fast nu börjar magen göra sig påmind också. Och kaffesuget. Om nu det är en del av kroppen. Kamrat K påminde mig om att fastan faktiskt ska brytas på söndagar. Men då är frågan om jag ska följa kyrklig fasta eller Jesu fasta?

Suck. Framför allt borde jag väl inte drabbas av hybris.

Dagens intresselista

Plocka upp pennorna, barn, och anteckna. Ni vill inte glömma detta:

1. Igår, efter en lång dag och en nattlig joggingtur med fluffiga hunden hamnade jag i groove. Har nu nästan en titel och nära nog en problemformulering på uppsatsen, nu är det bara att köra. Förutsatt att inte handledaren fnissar till och säger "gör om, gör rätt".

2. Somnade 3.28.

3. Dagens brunch var mer än lovligt äcklig. Nudlar med pestopulver, olivolja och ett stekt ägg, till lite chai. Inte en siffra rätt.

4. ICA, here I come again. Åtta timmar i kassa. Vad gör man inte för en ny kamera. Suck.

Ett oväntat samtal

Man börjar sin dag som vanligt, fipplar och fnular och har sig. Tills två röster hörs liksom nerifrån. Det är äggstockarna. De talar synkroniserat, vilket i sig är nästan lika förvånande som det faktum att äggstockarna börjar tala.
- Oi, du där! Pingstnuckan! Vad är grejen? Vi jobbar för fullt här, varje månad.
- Va, alltså, vem...
- Spela oskyldig du! Du känner till proceduren. Vi fixar ägg, du fixar befruktning. Och vi har fixat ägg, varje månad i så många år att vi tappat räkningen! ropar de med förvånansvärt ihåliga röster.
- Alltså, nu är jag lite förvirrad, försöker jag, men det är lönlöst. Äggstockarna har tagit sig ton.
- Du har inte skött din uppgift! Vi jobbar som tokar här, och det är samma procedur, vi skickar ner ägget, och vad händer. Ingen befruktning! Sen får livmoderstackaren ta hand om eländet sen. Det håller inte!
- Men... Nu får ni väl ta och ge er. Det är väl upp till mig vad jag gör och inte gör med mina ägg. Det är ett moraliskt, teologiskt och praktiskt beslut. Ni får väl lägga ner produktionen tills jag fixat med resten.
- Fixat med resten, fixat med resten..., äggstockarna mumlar irriterat. Du är en vuxen människa, det kan vi intyga inifrån. Du är konstruerad för att få dina ägg befruktade och allt det där andra som vi inte är inblandade i.
- EXAKT, era små äggplantor! Om ni hade nån aning om hur verkligheten för pingstnuckorna ser ut skulle ni inte tjafsa på det där barnsliga sättet. Det märks sannerligen att ni inte har koll på varken inledande procedurer för befruktning eller äktenskapsmarknaden för missionärssinglar med teologiskt intresse!
Nu hörs mest ett argt surrande när äggstockarna pladdrar vredgat med varandra. De har nåt på gång. De blåser upp sig och börjar vända och vrida på sig så att halva kroppen har ont.
- Haha, där ser du! Vi lägger inte av innan du fixar problemet! ropar de skadeglatt.
- Jag ska strypa er, era oduglingar, jag ska snöra er med fiskelina och silvertjep, så får vi se vem det är som styr procedurerna. Jag ska steloperera er till trumstockar, era eländes höns!
Äggstockarna bara skrattar och surrar och gör ont i största allmänhet. Då tar jag en Alvedon tills de tystnar helt. Vissa dagar samarbetar inte kroppen med en, det är väl ett som är klart.

Vakna, vaken

Det sker ibland, att man vaknar. Inte ur sömnen, men bedövningen, eller jäkten, eller sorgen, eller tidens gång. Och så andas man, ser sig om. Minns. Ser sig kanske fram. Möjligen är det solen, förmodligen Gud, som tvättar själens fönster, skiner in.

Jag ska inte bli mer högstämd än behövligt. Men ibland behövs det, att orden stämmer in i en bäck som inte är ironisk eller lustig eller ens intellektuell. Ibland får man bara vara på riktigt.

Köpa fint te från vän i tehandel. Spela en playlist med bara allvarsamma låtar. Läsa lite i en bok som inte är kurslitteratur. Ha hopp om både PM och uppsats fast tiden är snäv.

Om morgonen, till kvällen

Morgonen, efter en god dag. I lugnet, i tryggheten, i förtröstan, trots allt det andra, trots världen och döden och brustna förhoppningar. Jag läser texter från en och annan, jag lyssnar på ett och annat och förundras över skönheten och människor och uttryck och godhet och fulländning mitt i brist och ofullkomlighet. Det är bra så ibland. Trots att uppsatsen går sådär.

Kvällen, vilken dag som helst. När alla löften och förväntningar och rädslor prövats i elden av en vardag i en värld av död och ofullkomlighet och snöslask och trasighet. Och tanken på en god Gud höll, höll genom en hel dag, igen, trots allt, och det är 17 år sedan allt blev annorlunda igen. Jag lyssnar på ett och annat, och tittar på det ena och det andra, och förundras över att det går att hoppas, igen.

Espresso

Bara en kortis innan ett riktigt inlägg. En vecka utan kaffe.
Snott från Tjuvlyssnat.se.

En tjej ~20 beställer en espresso.
Biträdet: Vill du ha en dubbel?
Tjej: Eh, ja… Visst!
Biträdet (ställer fram två muggar kaffe): Sådär.
Tjej: Va, fick jag två kaffe?
Biträdet (förvånat): Ja, du ville ju ha en dubbel… Eller ville du ha en dubbeldubbel?

Jag funderar på om jag skulle bli mer sugen på att ta tag i mitt PM och på uppsatsen om jag drog i mig en dubbel. Men nej, nej, nej.

Jesus?

Man undrar ju. Är det ett pr-trick man baserat sitt liv på? Njae. Lite riktigare är det nog, än Madonnas och Jesus icke-eskapader. Aftonbladet rullar in oavsiktliga poänger på så många plan.

Död och elände

Nino, presidenten i Guinea Bissau dödades i morse. Eländes eländes elände. Ingen president hinner göra nåt gott för folket innan de dödas, alternativ dödar de alla utan att göra nåt gott för folket, och regerar i evighet. Nino blev, på märkliga vägar, personlig bekant med min pappa. Jag vet inte om han var en bra eller dålig president, men jag vet att han blev bättre under den här omgången. Allt kommer nära, och det stackars eländes lilla land kommer aldrig upp på fötter.

Mello, del 4

För det första: Mello är världens dummaste förkortning på Melodifestivalen. Men det är kortare.
För det andra: Det går ju att se på hela cirkusen i sin helhet på play.se! Jag hade för mig att de bidrag som gått vidare inte fick spelas innan finalen. Visar sig att det är artisterna som inte får framföra dem. Stor skillnad...
För det tredje: Det irriterar mig att jag över huvudtaget bryr mig.

Det har inte skett nån uppryckning till fjärde deltävlingen. Agnes lekte Beyoncé med en riktig blek discodänga. Thorleifs dansbandsspektakel var överraskande trevlig. Sarah Dawn Finers uppblåsta ballad var inte helt off heller. Malena Ernmans operadunkadunka var lite av en besvikelse. Textmässigt vill jag gråta för varje bidrag för sig. GAAH är enda ordet jag har att avvara för det urvattnade sörja av heaven, sky, love, for ever, secret, stronger som de kokat ihop med hjälp av slumpgeneratorn för meningslöst romantiskt bjäfs och idiotiska omskrivningar för sex.

Tacka vet jag Beyoncé på riktigt. (Och ja, det går sådär med pluggandet. Inte hittar jag nagelklipparn heller.)

Läsa morgontidning

Nu kom jag på vad förra inlägget egentligen skulle handla om. Det var om det fantastiska i att läsa morgontidningen utan brådska. Bäst med en kopp kaffe, men det där är väl självförvållat.

Hur som helst. Första gången igår morse (söndag) på ett tag. Kulturdelen i SvD. Det finns så mycket jag vill göra och höra och se. Läste om John Legend som spelar/sjunger/dansar på Globen måndagkväll, och De tre musketörerna i Stadsteaterns version, och kreolrestaurangen Marie Laveau under ny regi... Ack, vore mitt liv bara förnöjelser och förlustelser!

Eller kanske inte. Jag antar att det nånstans skulle bita en i baken. Var det därför som den eländiga hunden läckte som ett såll, och jag var tvungen att städa halva kvällen? Men ändå. Gud har ett sinne för goda ting i alla fall. Det är väl i himlen som man kan avnjuta dem utan bitter eftersmak. (Låter det förnumstigt? Men jag menar det. Och är fortfarande en sucker för goda ting och fina upplevelser.)

100 saker

Det är livsfarligt att blogga när det gått lång tid och man har mycket i huvudet.
Jag skriver en lista istället, ni kan anteckna nu, barn.
1. Åka bil är roligt.
2. Åka bil till finsk gammaltestamentlig metal är ännu roligare.
3. Åka bil utan kaffe är lite jobbigt.
4. Allt mellan Sthlm-Jkpg var roligt.
5. Med undantag för intervjuerna som kunde gått lite bättre. My bad.
6. You live your learn.
7. Australia var en bättre film än jag trodde.
8. Min varannanmånatliga Tullingedejt är magsjuk.
9. Det innebär att jag måste "plugga" imorgon.
10. Imorgon ska jag börja på uppsatsen på allvar.
11. Jag köpte The Economist idag, för att verka intellektuell.
12. Och hade trevligt på bussen.
13. Och en Jesus-moment i kyrkan, när jag slutade sjunga och lyssnade församlingens samlade röstresurser sjunga sista versen i SGT 48:

Är du bitter och besviken, har ditt hjärta djupa sår
Säg till Jesus vad du känner, våga tro att Han förstår
Han som bar vår synd och plåga i Sin egen kropp en gång
Älskar oss och ger oss vila, tänder hopp och föder sång

Amen.

Flygplatsglad

Det är helt tyst i biblioteket, inte en själ här. Bara fina böcker jag aldrig kommer att läsa, fast jag skulle vilja. Ute flyger snöflingor sidledes, fast vinden är noll. Märkligt. Jag har hundra småsaker att göra innan jag sätter mig i bilen och åker till Jerusalem.

Hämtade hyrbilen från Bromma Flygplats (billigt och bra). Finns inget som en flygplats om morgonen. Det doftar nybakat från fik och kiosker, det doftar after shave och parfym från affärsmänniskor och nyvakna resenärer. Det pågår något hela tiden. (Lite som den eviga himmelska gudstjänsten, men det är en analogi jag inte ska utveckla här och nu.) Det finns en förväntan om något annat.

Nästan lika bra är att ha en schyst bil och åka långt själv. Sjunga ordlöst och högt, eftersom man inte kan några texter utantill. Tänka. Låta bli att tänka. Sen att det lätt blir att man vill somna... Nåja. Får se hur det går utan kaffe. Får väl pumpa socker kanske. Känns lite initiativlöst just nu. Fortfarande hundra småsaker att göra.

Ett eko liksom

En 9-timmars dag på brödjobbet. Kroppen är trött och sinnet är tomt. Försöker vakna till liv med att lyssna på Kadawatha. Bäst den här veckan, tillsammans med Detektivebyrån.

Lite rörigt just nu, med en snabbvända till Jönköping, fredag-lördag. Hur det nu skedde. Mindre ont i huvet i alla fall! Det här är av övergående slag, vänner.

Askonsdagsmässa

Jag måste säga att huvudvärken förvånat mig med sin intensitet. Skrämt till vissa existentiella funderingar om vad vi gör med oss själva, vad som styr vad, och vilken fascinerande upplevelse det är att avstå nåt så litet som präglar ens vardag rätt så mycket.

Askonsdagsmässan. Det finns nåt skönt i att tappa in i den pågående gudstjänsten i en mer liturgisk tradition (om det där låter oklart så är det för att jag inte orkar förklara). En handfull människor, men samma allvar. Också nåt befriande i att vara där helt själv. Är det egoistiskt? Eller får man tycka om att bli lämnad ifred?

Prästens finger, doppad i en blandning av aska och olja, strävt mot pannan. Så verkligt, påtagligt. Om en del av liturgin kändes lite stel och livlös, så vägde korset upp det. Efter det gick jag in på ICA och köpte grönt te, och mer rött. Med korset i pannan. Det var fint.

För att nu inte överdriva

Vi plockar upp Wiki, och läser högt. Alla tillsammans:

"Koffein brukar inte sägas vara beroendeframkallande, eftersom det inte framkallar ett sug efter drogen som exempelvis nikotin gör. Däremot kan mer eller mindre allvarliga abstinensbesvär uppstå när ett stadigt intag av koffein plötsligt upphör. De vanligaste besvären är huvudvärk, trötthet, initiativlöshet och mild depression. Symptomen kommer 12-36 timmar efter den sista dosen. Huvudvärken kan hålla i sig ett fåtal dagar, de övriga symptomen försvinner gradvis och kan kännas av i upp till ett par veckor innan de är helt borta."

Alltså. Inte beroendeframkallande (i medicinsk mening, antar jag). Däremot abstinensbesvär. Lite som att ha huvudet i ett skruvstäd. Som att hjärnan är vadderad med svinto och fetvadd. Tankeverksamhet långsam. 18 timmar sedan sista koppen kaffe. Det här känns just nu som en ganska jobbig idé.

Mardi Gras

Jag glömde visa mina New Orleans Mardi Gras-beads igår! Fettisdagen i New Orleans handlar inte om semlor, utan om att visa bullar av ett helt annat slag. Jag fick mina pärlor när jag gick på en Southern Comfort-tour genom New Orleans, mina drömmars stad. (Nej, jag visade inget annat än 12 dollar.) Det hände sjukt mycket roligt under de timmarna. Ni får läsa om det i min nästa bok.

Kom på detta när jag kollade på Stephen Colberts galet roliga show från igår...

Steg 3

Två dagars nedtrappning, med fyra koppar kaffe på 48 timmar, typ. Idag inget. Officiellt börjar det hela efter askonsdagsmässan (Vilunda kyrka, kl 18.30).

Grejen med påskfastan är bot, bättring, stillande, till minne av Jesu frestelse, de 40 dagarna i öknen (Luk 4:1-13). Och efter de 40 dagarna är det påsk och uppståndelse. Att minnas sitt verkliga beroende. Att avstå från omedelbar behovstillfredsställelse, för att minnas den ende som ger liv.

Låter fromt. Låt er inte luras. Det är delvis fromt. Det är delvis också ganska krasst. Ska jag kunna säga nåt trovärdigt om beroende, så ska jag väl ha (någotsånär) koll på mina egna. Och så har jag en lista på fem punkter som jag envist som änkan hos domaren (Luk 18:1-8) vill ha en gudomlig reaktion på. Och framför allt så är jag för otålig för att ändra mitt liv i grunden och skaffa mig sunda och bra vanor. Istället kör jag intervallträning, både när det gäller andlighet och fysisk träning. 40 dagars kaffefasta passar väl in i den ekvationen, liksom att jag brukar springa intensivt under tidig vår och höst.

Senast jag var på askonsdagmässa var i Härnösand 2005, lite innan jag skulle till Niger andra vändan. Det var mäktigt. “Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Och så ritar prästen ett kors av aska på pannan. Det är mäktigt. Minns din dödlighet, och minns att uppståndelsen redan skett.

Steg 2

Jag har ont i huvudet.

Självinsikt

En dagmamma, för ungefär hundra år sen, brukade säga att jag var lite lik Victoria. Det har följt mig sen dess. Småflickor som jämförs med prinsessor kan utveckla ett hälsosamt förtroende. Ibland på bekostnad av självinsikt. Men vad sjutton. Vem annars kommer att säga att jag ser ut som en prinsessa? Den stora likheten är käkbenet. Lite väl bred och markerad. Lite väl plattfejs, med haka ablongata och en profil som karakteriseras av ett underbett som framför allt framträder vid stress, ilska och allvar. Men det är okej. För vi är även vackra på insidan, jag och Vickan.

(På en helt orelaterad not bloggar Karlsten bra om nån nyhet som en del tydligen väntat jättelänge på.)

Steg 1

Fettisdag. Fikarast mellan föreläsningar. Nu har jag florsocker i tangentbordet också.
Dagens ord: neokatafatistisk.

Redan borta

Jag har dragit ner kaffet till två koppar per dag, och jag märker redan att jag är helt borta. Jag har ju TVÅ timmar på mig till att föreläsningen börjar. Inte en timme. Bra. Då kan jag ju slösurfa en timme till.

Chokladöverdragna kaffebönor?

Frågan är alltså till vilken nivå kaffefastan ska tas. Kaffe i drickbar form går förstås bort. Men chokladöverdragna kaffebönor? Vi har såna i butiken. Det känns ju lite fel. Men frågan är då varför jag inte lägger ner koffein helt, utan bara kaffe? För jag har ju investerat i te. Är jag rädd för att mitt liv ska falla samman och kollapsa över de ruiner som den redan består av? Um, yes. Förmodligen. Och precis som för rökare så är vanan minst lika illa som själva effekten av koffein. Om inte värre. Men jag menar, rooibos i 40 dagar?

Feedbacka mig gärna. Ska man gå the whole 9 yards? Skippa koffeinte också? Ska man ta fastan för vad det är, en tid av begrundan, att sätta fokus på Gud? Eller hålla det på en nivå där poängen fortfarande finns där, men där jag inte fjuckar upp det lilla av normal vardag jag faktiskt har? Framför allt ska det inte vara ett sätt att plocka poäng, "nu Gud, jag har till och med avstått koffein i 40 dagar, nu KAN du inte neka mig mina bönesvar!!".

(Bönesvar, kaffeböner... Ser ni? Roligt...) Jag återkommer i frågan. Nu måste jag rasta hund, packa väska, handla apelsiner och morötter till en sjukling, lämna två försenade filmer och hinna till Bromma med bil (yeah!) innan 13.50. Wish me luck.

Is is bäbis

Det finns inga förmildrande omständigheter. Har jag hört. Men is är svårt. Och att plugga har idag gått på minus. Har hämtat en bok, googlat på några fler. Med den här takten kanske jag blir klar till höstlovet. Jag visste väl att det var en dum idé att dra ner på studietakten. Nu har jag förslöats till oigenkännlighet. (MC Hammer har med nåt helt annat att göra. Den som lever får se.)

Måndagsritual

Måndag. Måndagar är som de är. Till mina ritualer för att mota bort mörkret är att lyssna på The News Quiz från BBC. Den går på fredagkvällar, men jag sparar den till kommunaltrafiken på måndag. Flinar mig igenom buss 3 och tuben till Brommaplan. Jag bjuder på det. Tur att hörlurssladden är vit, så folk förstår att jag inte skrattar utan anledning. För det vore väl hemskt, att bli tagen för en glad galning?

Nu sitter jag i biblioteket och dricker African Rooibos. Inget koffein i den brygden! Testar att börja dagen utan kaffe. Men är fortfarande inte säker på fastegrejen. Borde börja på ett PM om DHA. Men orkar inte koncentrera mig, för mycket snor i hjärnan. Och alla ringer och vill ha mig för grejer i veckan, så jag knappt hinner göra allt jag borde göra. Om jag flyttar hemifrån och skaffar mig ett stabilt 9-17-kneg, tror ni livet blir enklare då? (Jag tänjer på tiden här och skriver och chattar och läser bloggar, för jag orkar verkligen inte hämta böckerna...). Men annars är det faktiskt bra. Så det så.

Fasteintention

Intention att fasta. Började fundera på det. Att lägga ner kaffet i 40 dagar, under fastan. Tänkt på det hela dagen idag. Tänkt på vad det kan göra med mig att avstå mitt största beroende, min mest konsekventa tröst och mitt bästa sociala forum, för att låta tanken hamna på Jesus varje gång jag vill ha kaffe.

Jag köpte te för 52 kr, som möjligt substitut, ifall jag bestämmer mig. Men sen kom jag hem från jobbet, och av oklara anledningar blev jag bara skitsur. På allt, på alla, utan närmare specifikationer. På livet, mitt, och andras. Och jag vet inte. Jag drar en parallell till kaffefastan. Och tänker att jag utan kaffe skulle bli en ännu värre motmänniska. Fast jag inser att spontana hatchocker förmodligen bara är fördröjda reaktioner på helt andra saker. Så det här kan bli intressant. Stay tuned, antar jag. Nu ska jag se slutet av King of Salsa, med Marc Anthony och Jennifer Lopez.

Dagens i-landsproblem

Ska skaffa ny kamera till april. Antingen per egen maskin i Sverige om några veckor, eller per utsänd i Hongkong typ imorgon. Men jag ångestar mellan Olympus µ 1060 och µ 9000. Den första är snäppet billigare, men snäppet mindre mumma för pengarna. Den andra är sprängfylld med bra grejer, men lite dyrare (surprise). Båda är sjukt snygga och ändamålsenliga. Å andra sidan är jag bland norra hemsfärens sämsta fotografer. Varför satsa på en bra apparat? Möjligtvis att den kompenserar lite.

Om man inte hade pengar alls skulle vissa idiotproblem försvinna av sig själv.

Svennebananlördag

Okej, jag tar tillbaka allt snack om våren. Det snöar igen. Men solen finns där, lite längre varje gång.

Världens svennebananlördag ikväll. Jättekonstigt. Rött kött (oxfilé/lövbiff), pommes och bea. Till schlagern. Så lågsvensk har jag inte varit på länge. Och visst var jippot också lite lågmält? Jag snoozade mig genom de flesta bidragen. Karibiengrejen var väl lite kul, men jag är erkänt svag för reggae och allt som påminner mig om Jamaica, så det räknas inte. EMD är mest kul för att jag en gång gick på en folkhögskola där en av dem gick samtidigt - det är inte ett claim to fame, men ändå roligt att se när folk går från duktiga till kända. Och BWO... Bard förnekar inte sig själv. Alla hans texter är ju lite halvreligiösa, oavsett hur mycket han dissar tro. Men är det nån som minns nåt annat bidrag? Inget eko i bakhuvudet? Ingen avlägsen nynning, irriterande refräng?

Näe. Svennebanan säger jag.

Två trivialiteter och lite hopp

1. Imorgon ska jag till jobbet kl 8 (plåga vilken tid). Jag ska basa över brödet, för första gången. Min karriär är spikrak. Sidledes kanske.
2. Jag ska inte till Jönköping nästa vecka, utan vecka 12. På journalistiskt uppdrag. Jag tar gärna andra uppdrag också. Predika, fuldansa, ståuppa, barnvakta, vad som nu behövs. Det är dags att ta tag i det här med karriären. Jag funderade allvarligt på att ad libba lite över butikens PA-system idag. "Välkommen till en eftermiddag på ICA. Det är ganska fullt här just nu, men hälsa gärna på de andra i kön, så ska du se att det snart nog är din tur i kassan. Och imorgon är det helg, om nu det är till nån tröst. Tack för visad förståelse och tålamod" Men fegade ur. Vilket är fegt. Hade nån klagat skulle de ju klagat till mig. "Min överordnade ikväll? Ja, det är jag det".

Och hoppet. Vårsol genom grusdamm från nysmälta vägar... Försök att förklara den lyckan till nån som inte upplevt årstider i Sverige!