Att göra ont

Jag var och inlajnsade ikväll. Det gick bra, trots att jag är ringrostig, ända tills det gick dåligt. Försökte sakta av i en nerförsbacke, men benen åkte snabbare än kroppen. Schwoop. Landade på höft och skuldra. Man har inte handledsskydd och hjälm på höft och skuldra.

Men det intressanta var att jag under hela min åktur inte var rädd för att ramla. Det är jag nästan alltid. Jag ville nästan ramla, bara för att ha gjort det. Och det var skönt när jag väl gjorde det. För när man har ont känner man i alla fall. Känner nåt riktigt, påtagligt. Ställföreträdande lidande, liksom. Eller nån sorts masochism, antar jag, på lite mindre sakralt språk.

I alla fall, jag fick ont och var glad.