Flygplatsglad

Det är helt tyst i biblioteket, inte en själ här. Bara fina böcker jag aldrig kommer att läsa, fast jag skulle vilja. Ute flyger snöflingor sidledes, fast vinden är noll. Märkligt. Jag har hundra småsaker att göra innan jag sätter mig i bilen och åker till Jerusalem.

Hämtade hyrbilen från Bromma Flygplats (billigt och bra). Finns inget som en flygplats om morgonen. Det doftar nybakat från fik och kiosker, det doftar after shave och parfym från affärsmänniskor och nyvakna resenärer. Det pågår något hela tiden. (Lite som den eviga himmelska gudstjänsten, men det är en analogi jag inte ska utveckla här och nu.) Det finns en förväntan om något annat.

Nästan lika bra är att ha en schyst bil och åka långt själv. Sjunga ordlöst och högt, eftersom man inte kan några texter utantill. Tänka. Låta bli att tänka. Sen att det lätt blir att man vill somna... Nåja. Får se hur det går utan kaffe. Får väl pumpa socker kanske. Känns lite initiativlöst just nu. Fortfarande hundra småsaker att göra.

Ett eko liksom

En 9-timmars dag på brödjobbet. Kroppen är trött och sinnet är tomt. Försöker vakna till liv med att lyssna på Kadawatha. Bäst den här veckan, tillsammans med Detektivebyrån.

Lite rörigt just nu, med en snabbvända till Jönköping, fredag-lördag. Hur det nu skedde. Mindre ont i huvet i alla fall! Det här är av övergående slag, vänner.

Askonsdagsmässa

Jag måste säga att huvudvärken förvånat mig med sin intensitet. Skrämt till vissa existentiella funderingar om vad vi gör med oss själva, vad som styr vad, och vilken fascinerande upplevelse det är att avstå nåt så litet som präglar ens vardag rätt så mycket.

Askonsdagsmässan. Det finns nåt skönt i att tappa in i den pågående gudstjänsten i en mer liturgisk tradition (om det där låter oklart så är det för att jag inte orkar förklara). En handfull människor, men samma allvar. Också nåt befriande i att vara där helt själv. Är det egoistiskt? Eller får man tycka om att bli lämnad ifred?

Prästens finger, doppad i en blandning av aska och olja, strävt mot pannan. Så verkligt, påtagligt. Om en del av liturgin kändes lite stel och livlös, så vägde korset upp det. Efter det gick jag in på ICA och köpte grönt te, och mer rött. Med korset i pannan. Det var fint.

För att nu inte överdriva

Vi plockar upp Wiki, och läser högt. Alla tillsammans:

"Koffein brukar inte sägas vara beroendeframkallande, eftersom det inte framkallar ett sug efter drogen som exempelvis nikotin gör. Däremot kan mer eller mindre allvarliga abstinensbesvär uppstå när ett stadigt intag av koffein plötsligt upphör. De vanligaste besvären är huvudvärk, trötthet, initiativlöshet och mild depression. Symptomen kommer 12-36 timmar efter den sista dosen. Huvudvärken kan hålla i sig ett fåtal dagar, de övriga symptomen försvinner gradvis och kan kännas av i upp till ett par veckor innan de är helt borta."

Alltså. Inte beroendeframkallande (i medicinsk mening, antar jag). Däremot abstinensbesvär. Lite som att ha huvudet i ett skruvstäd. Som att hjärnan är vadderad med svinto och fetvadd. Tankeverksamhet långsam. 18 timmar sedan sista koppen kaffe. Det här känns just nu som en ganska jobbig idé.

Mardi Gras

Jag glömde visa mina New Orleans Mardi Gras-beads igår! Fettisdagen i New Orleans handlar inte om semlor, utan om att visa bullar av ett helt annat slag. Jag fick mina pärlor när jag gick på en Southern Comfort-tour genom New Orleans, mina drömmars stad. (Nej, jag visade inget annat än 12 dollar.) Det hände sjukt mycket roligt under de timmarna. Ni får läsa om det i min nästa bok.

Kom på detta när jag kollade på Stephen Colberts galet roliga show från igår...

Steg 3

Två dagars nedtrappning, med fyra koppar kaffe på 48 timmar, typ. Idag inget. Officiellt börjar det hela efter askonsdagsmässan (Vilunda kyrka, kl 18.30).

Grejen med påskfastan är bot, bättring, stillande, till minne av Jesu frestelse, de 40 dagarna i öknen (Luk 4:1-13). Och efter de 40 dagarna är det påsk och uppståndelse. Att minnas sitt verkliga beroende. Att avstå från omedelbar behovstillfredsställelse, för att minnas den ende som ger liv.

Låter fromt. Låt er inte luras. Det är delvis fromt. Det är delvis också ganska krasst. Ska jag kunna säga nåt trovärdigt om beroende, så ska jag väl ha (någotsånär) koll på mina egna. Och så har jag en lista på fem punkter som jag envist som änkan hos domaren (Luk 18:1-8) vill ha en gudomlig reaktion på. Och framför allt så är jag för otålig för att ändra mitt liv i grunden och skaffa mig sunda och bra vanor. Istället kör jag intervallträning, både när det gäller andlighet och fysisk träning. 40 dagars kaffefasta passar väl in i den ekvationen, liksom att jag brukar springa intensivt under tidig vår och höst.

Senast jag var på askonsdagmässa var i Härnösand 2005, lite innan jag skulle till Niger andra vändan. Det var mäktigt. “Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter ska bli stoft. Omvänd dig och tro evangelium.” Och så ritar prästen ett kors av aska på pannan. Det är mäktigt. Minns din dödlighet, och minns att uppståndelsen redan skett.

Steg 2

Jag har ont i huvudet.

Självinsikt

En dagmamma, för ungefär hundra år sen, brukade säga att jag var lite lik Victoria. Det har följt mig sen dess. Småflickor som jämförs med prinsessor kan utveckla ett hälsosamt förtroende. Ibland på bekostnad av självinsikt. Men vad sjutton. Vem annars kommer att säga att jag ser ut som en prinsessa? Den stora likheten är käkbenet. Lite väl bred och markerad. Lite väl plattfejs, med haka ablongata och en profil som karakteriseras av ett underbett som framför allt framträder vid stress, ilska och allvar. Men det är okej. För vi är även vackra på insidan, jag och Vickan.

(På en helt orelaterad not bloggar Karlsten bra om nån nyhet som en del tydligen väntat jättelänge på.)

Steg 1

Fettisdag. Fikarast mellan föreläsningar. Nu har jag florsocker i tangentbordet också.
Dagens ord: neokatafatistisk.

Redan borta

Jag har dragit ner kaffet till två koppar per dag, och jag märker redan att jag är helt borta. Jag har ju TVÅ timmar på mig till att föreläsningen börjar. Inte en timme. Bra. Då kan jag ju slösurfa en timme till.

Chokladöverdragna kaffebönor?

Frågan är alltså till vilken nivå kaffefastan ska tas. Kaffe i drickbar form går förstås bort. Men chokladöverdragna kaffebönor? Vi har såna i butiken. Det känns ju lite fel. Men frågan är då varför jag inte lägger ner koffein helt, utan bara kaffe? För jag har ju investerat i te. Är jag rädd för att mitt liv ska falla samman och kollapsa över de ruiner som den redan består av? Um, yes. Förmodligen. Och precis som för rökare så är vanan minst lika illa som själva effekten av koffein. Om inte värre. Men jag menar, rooibos i 40 dagar?

Feedbacka mig gärna. Ska man gå the whole 9 yards? Skippa koffeinte också? Ska man ta fastan för vad det är, en tid av begrundan, att sätta fokus på Gud? Eller hålla det på en nivå där poängen fortfarande finns där, men där jag inte fjuckar upp det lilla av normal vardag jag faktiskt har? Framför allt ska det inte vara ett sätt att plocka poäng, "nu Gud, jag har till och med avstått koffein i 40 dagar, nu KAN du inte neka mig mina bönesvar!!".

(Bönesvar, kaffeböner... Ser ni? Roligt...) Jag återkommer i frågan. Nu måste jag rasta hund, packa väska, handla apelsiner och morötter till en sjukling, lämna två försenade filmer och hinna till Bromma med bil (yeah!) innan 13.50. Wish me luck.

Is is bäbis

Det finns inga förmildrande omständigheter. Har jag hört. Men is är svårt. Och att plugga har idag gått på minus. Har hämtat en bok, googlat på några fler. Med den här takten kanske jag blir klar till höstlovet. Jag visste väl att det var en dum idé att dra ner på studietakten. Nu har jag förslöats till oigenkännlighet. (MC Hammer har med nåt helt annat att göra. Den som lever får se.)

Måndagsritual

Måndag. Måndagar är som de är. Till mina ritualer för att mota bort mörkret är att lyssna på The News Quiz från BBC. Den går på fredagkvällar, men jag sparar den till kommunaltrafiken på måndag. Flinar mig igenom buss 3 och tuben till Brommaplan. Jag bjuder på det. Tur att hörlurssladden är vit, så folk förstår att jag inte skrattar utan anledning. För det vore väl hemskt, att bli tagen för en glad galning?

Nu sitter jag i biblioteket och dricker African Rooibos. Inget koffein i den brygden! Testar att börja dagen utan kaffe. Men är fortfarande inte säker på fastegrejen. Borde börja på ett PM om DHA. Men orkar inte koncentrera mig, för mycket snor i hjärnan. Och alla ringer och vill ha mig för grejer i veckan, så jag knappt hinner göra allt jag borde göra. Om jag flyttar hemifrån och skaffar mig ett stabilt 9-17-kneg, tror ni livet blir enklare då? (Jag tänjer på tiden här och skriver och chattar och läser bloggar, för jag orkar verkligen inte hämta böckerna...). Men annars är det faktiskt bra. Så det så.

Fasteintention

Intention att fasta. Började fundera på det. Att lägga ner kaffet i 40 dagar, under fastan. Tänkt på det hela dagen idag. Tänkt på vad det kan göra med mig att avstå mitt största beroende, min mest konsekventa tröst och mitt bästa sociala forum, för att låta tanken hamna på Jesus varje gång jag vill ha kaffe.

Jag köpte te för 52 kr, som möjligt substitut, ifall jag bestämmer mig. Men sen kom jag hem från jobbet, och av oklara anledningar blev jag bara skitsur. På allt, på alla, utan närmare specifikationer. På livet, mitt, och andras. Och jag vet inte. Jag drar en parallell till kaffefastan. Och tänker att jag utan kaffe skulle bli en ännu värre motmänniska. Fast jag inser att spontana hatchocker förmodligen bara är fördröjda reaktioner på helt andra saker. Så det här kan bli intressant. Stay tuned, antar jag. Nu ska jag se slutet av King of Salsa, med Marc Anthony och Jennifer Lopez.

Dagens i-landsproblem

Ska skaffa ny kamera till april. Antingen per egen maskin i Sverige om några veckor, eller per utsänd i Hongkong typ imorgon. Men jag ångestar mellan Olympus µ 1060 och µ 9000. Den första är snäppet billigare, men snäppet mindre mumma för pengarna. Den andra är sprängfylld med bra grejer, men lite dyrare (surprise). Båda är sjukt snygga och ändamålsenliga. Å andra sidan är jag bland norra hemsfärens sämsta fotografer. Varför satsa på en bra apparat? Möjligtvis att den kompenserar lite.

Om man inte hade pengar alls skulle vissa idiotproblem försvinna av sig själv.

Svennebananlördag

Okej, jag tar tillbaka allt snack om våren. Det snöar igen. Men solen finns där, lite längre varje gång.

Världens svennebananlördag ikväll. Jättekonstigt. Rött kött (oxfilé/lövbiff), pommes och bea. Till schlagern. Så lågsvensk har jag inte varit på länge. Och visst var jippot också lite lågmält? Jag snoozade mig genom de flesta bidragen. Karibiengrejen var väl lite kul, men jag är erkänt svag för reggae och allt som påminner mig om Jamaica, så det räknas inte. EMD är mest kul för att jag en gång gick på en folkhögskola där en av dem gick samtidigt - det är inte ett claim to fame, men ändå roligt att se när folk går från duktiga till kända. Och BWO... Bard förnekar inte sig själv. Alla hans texter är ju lite halvreligiösa, oavsett hur mycket han dissar tro. Men är det nån som minns nåt annat bidrag? Inget eko i bakhuvudet? Ingen avlägsen nynning, irriterande refräng?

Näe. Svennebanan säger jag.

Två trivialiteter och lite hopp

1. Imorgon ska jag till jobbet kl 8 (plåga vilken tid). Jag ska basa över brödet, för första gången. Min karriär är spikrak. Sidledes kanske.
2. Jag ska inte till Jönköping nästa vecka, utan vecka 12. På journalistiskt uppdrag. Jag tar gärna andra uppdrag också. Predika, fuldansa, ståuppa, barnvakta, vad som nu behövs. Det är dags att ta tag i det här med karriären. Jag funderade allvarligt på att ad libba lite över butikens PA-system idag. "Välkommen till en eftermiddag på ICA. Det är ganska fullt här just nu, men hälsa gärna på de andra i kön, så ska du se att det snart nog är din tur i kassan. Och imorgon är det helg, om nu det är till nån tröst. Tack för visad förståelse och tålamod" Men fegade ur. Vilket är fegt. Hade nån klagat skulle de ju klagat till mig. "Min överordnade ikväll? Ja, det är jag det".

Och hoppet. Vårsol genom grusdamm från nysmälta vägar... Försök att förklara den lyckan till nån som inte upplevt årstider i Sverige!

Skämslista

Självspäkning som underhållningsform är gammal som gatan. Självspäkare är den värsta sortens exhibitionister - de gör nåt under förevändningen att det är bra, moraliskt, högrestående, men framför allt, för uppmärksamheten. Ooo, titta, jag har tagelskjorta och bor på pelare! Ooo, jag erkänner att lyssnar på skitmusik! Titta på mig! Alltså here goes. Jag är en lika god attention whore som nån annan. De här fem låtarna är lite skämmiga. (De allra skämmigaste har jag förträngt, tillsammans med allt pinsamt jag nånsin gjort. Tyvärr. Hade blivit bra underhållning av det.) De flesta videorna går inte att bädda in - men ni vet hur länkar funkar.

1. Europe - Superstitious
Allt balladigt med Europe sjunker in som kniven i hjärtat. Och det är ok att vara från Väsby och gilla Europe, lite lokalpatriotiskt. Men det skämmiga är hur djupt, djupt en del av de där låtarna går. Lyssna på Carrie, Open Your Heart... Jag kan inte lyssna på dem ironiskt. Förlåt.

2. Scatman John - Scatman
Minns ni... Det är nåt med melodin som inte lämnar en i fred. Nittiotalet, vart har du tagit vägen? Det är väldigt ocoolt att scatta till radiosynt. Ungefär som att joddla. Alla kategorier av joddel är fel.

3. Richard Marx - Wherever you go
Okej. Nu är det på riktigt. Jag hade den här låten inspelad två gånger efter varandra på en kassett under mina glansdagar i mellanstadiet. Så slapp man spola tillbaka.


4. Jennifer Lopez - Ain't it funny
Jag vet inte. När man tänker att man ska ha de här Lugna Favoriter-låtarna på sitt bröllop, som man kommer att fira själv, i svart klänning och rinnande maskara... Och man vet att inte ens det kommer att funka... Nu blir jag rörd här. Go cry emo kid. Måste lyssna på Opeth en stund. :'(

5. Magnus Carlsson - Live Forever
Jag föraktar inte syntpop. Men det är inte bra att erkänna sin odödliga kärlek för den. Den här låten tog strypgrepp på mig. Så jag beställde singeln med medföljande signerade fanbilder (särskilt fin är den med hundra inkopierade Magnus Carlssonar, typ som Agent Smiths i Matrix). Jag betalde typ 90 spänn plus frakt för det.


Egentligen är det här en dålig skämslista. Lite pinsamt att erkänna att man är en sucker för ballader och molliga låtar, men i utbyte mot lite uppmärksamhet erkänner jag dem. Jag måste gräva djupare för sånt som jag inte ens under tortyr skulle komma ut med. Typ Symfoni med Loa Falkman.

Teh Interwebs

Ibland känns internet konstigt. How did we get here, liksom. Och då menar jag inte bara det att man faktiskt kan ha kontakt med folk överallt, typ i realtid. Utan mer detta att man läser nåns blogg, och han skriver om en skiva han gillat sen -95, och sen loggar man in på Spotify som man invitats till av en annan bloggare och lyssnar på skivan gratis och lagligt, samtidigt som man läser om skivan på wiki, och länkar till både favoritbloggare och info om skivan på sin egen blogg.

Det är mycket prat om internet och upphovsrätt och hela grejen. Jag har en gnagande känsla av att information, skapade verk, ägande och delning undergått större, mer genomgripande förändringar än gemene lagstiftare inser. Allt är förändrat, barn, och värre blir det! Ta till exempel en av frågorna som gammelmedia tar upp, att konstnärer och skapare ska kunna livnära sig på musik, böcker, konst, etc. Men... VARFÖR? Vem säger det? Bara för att jag vill skriva böcker, vilken gudagiven regel finns där som säger att jag borde får pengar för det? Den här utvecklingen är så mycket större än Pirate Bay vs. skivbolagen. Så mycket mer komplicerad än den barnsliga analogin att olaglig nedladdning är som att snatta.

I ett försök att förstå, ens lite, har jag kollat på vad Jonathan Zithrain (den allra bästa sortens nörd, mellan ca 07:00 och 58:00) och Larry Lessig (resten) har att säga om saken. (Hittat hos frikyrkopojken.blogg.se). Det är galet intressant, och fruktansvärt spännande. Alltså inte bara 666-skrämmande, utan fascinerande att vara med i hur detta nya formas. Kom igen nu, jag vet att ni har 1h33min på er att lära er nåt nytt.

En ursäkt

Jag ber om ursäkt för det menlösa, going on meningslösa, inlägget igår. Ibland flyger inte tanken högt, och man tar fasta på det som hoppar runt en närmast. Hunden sover nu på soffan. Själv är jag mer än lovligt seg och opepp på vardag.

Hund

Jag lämnar inte ut hundens namn av integritetsskäl. Men när han börjar dampa sig för att han vill ut och jaga en gammal tennisboll, och gnyr och skrynklar ihop mina mattor, och klämmer in sig under mitt minimala datorbord... Nåja. Han är söt ändå. Och jag lovar att inte sälja honom till dunindustrin. Han inte var så nöjd med sin photo shoot. Att vara still är inte hans grej. Däremot att sprida Frolic och gamla tuggbensrester över hela stället (och hår som dun).

Humble beginnings

Man kan inte annat än buga för kommunalrådets ärlighet:
– De visar att man kan bli något även om man kommer från Väsby, säger kommunalrådet Maria Fälth.
Det är klockrent på så många plan att jag blir alldeles matt. Rock'n'roll, enda vägen från Väsby!
(Plockat från Aftonbladet.)

Rosersberg

I Rosersberg sent ikväll. Stod mitt ute på ett översnöat fält. Svart som en natt i huvudstan. Tjockt med moln som reflekterade orange och vitt ljus. Kriminalvårdsanstalten på andra sidan vägen. Plingplingpling från järnvägsävergången, konstant. Skakande räls. Flygplan som fallande stjärnor från Arlanda. Och ändå var det som tystnad och rymd, och kallt och lugnt och fritt och tomt på distraktioner. Det var det vackraste på länge.

Nudlar och namnbyte

Mina föräldrar är stammisar i en thaibutik långt ute på ett industriområde i djupaste Märsta. Det är offare än Norrland. Dit hittar restaurangfolk, hemmakockar och thaifruar. Fantastiskt ställe. Fullt med matvaror och förpackningar som man inte kan läsa texten på (om man inte kan thai, skulle jag tro). Så vi har lådor med snabbnudlar hemma, från alla hörn av sydostasien. Bokstavligen lådor. Öppnade en ny idag. Och dagens nudlar pryddes av detta intressanta försäljningsargument:

Jag är lite osäker på vad flickan med jättehuvudet har med nudlarna att göra. Eller varför hon leker med axelbandet till sin lilla topp. Eller varför hon ser lite förvånad ut. "Skojar du? Räksmak på nudlarna?" Vill du veta mer om nudlarna finns det en hemsida.

Kära vänner, jag ska byta namn på bloggen, försöker inatt, svensk tid. Eller adressbyte är det ju egentligen. Men Blogger lovar mig att sånt går smidigt. Ni blir inte bortvillade. Och så välkomnar jag min femte läsare! Snart äger jag nätet.

Sleepy Hollow

Vad gör man en återhämtningsdag? Dricker kaffe och kollar på Sleepy Hollow. Haft den på min måste-se-lista sen -99. Jag är inte ett stort fan av skräck, och splatter föraktar jag. Men sagor och berättelser, och symboliska färger, svarta skogar, vita hästar och rött blod. Som The Ring. En av få skräckisar jag faktiskt sett. Det är nåt med att sugas in i en värld som inte försöker efterlikna vardagen, utan som talar ett helt annat språk. (Vill man se en realistisk rulle om riktiga människor rekommenderar jag Rachel Getting Married.)

Skulle i alla fall komma fram till att den var bra. Helt ok, i alla fall. Väldigt Tim Burton, väldigt Johnny Depp i Tim Burton-rulle, och så musik av Danny Elfman. Och jag blir inte rädd när jag kollar såna filmer i dagsljus.

Dagens pwn

Marcus Birros krönika får mig att vilja bli religiös.

Eller vänta.

Det är jag ju redan.

Score!

Kaktus

Min gamla kaktus är en halvmeter, typ. Och nu har den skjutit skott, alldeles vid roten, och den växer galet fort. En centimeter på två dagar, senast jag kollade. Brorsan sa att det händer när huvudkaktusen dör, då börjar den liksom om. Den lille ljusgröne tar över när den gamla lite grånade är klar. Häftigt. Fast det mest förbryllande är att mina blommor över huvudtaget inte lägger sig ner och dör. Jag borde vara lite mer konsekvent med bevattningen.

(Om jag var mitt andra jag, pigg och alert, så skulle jag hitta en andlig analogi eller metafysisk metafor för den där kaktusen, men nu är jag bara seg och trött, och har inte varit utomhus mer än 25 minuter på hela dan, så jag nöjer mig med nåt så fantastiskt banalt som att min kaktus har ett skott. Nobelpriset, here I come. And make sure to take notes, fanclub.)

En helt vanlig måndag

Mitt liv som cirkus. Jag hade ett alterego för länge sen, Tragikomikern. Hade pysslat ihop en egen hemsida, enkel, men snygg och praktisk. Inget bloggfusk, bara ren och skär html. Med texter och gästbok. Minns ni den tiden, barn?

Idag, trevlig föreläsning på morgonen. Ut på stan för att hitta skor som är bra för dåliga knän. En släktklenod, kan man säga. Och hör och häpna, jag hittade ett par lagom snygga och lagom goda för knäna, med lagom streetcredd och lagom pris. Halva priset på 899kr. Jag är nöjd. För jag har en lång och olycklig historia med skor. När jag blir stor ska jag bara tänka praktiskt och bekvämt. Det är snygg-elementet som förstör, eftersom min sunkiga exegetimage ändå inte matchar pjucksen eller musiken på min iPod.

Sen tog jag en fika på centralen i väntan på tåget, på det lilla, jättetrevliga Wayne's på övervåningen, mittemot Cityterminalen. Den som jag helt hade glömt bort häromonsdagen, när den som bäst hade servat tillfället. Där finns ljus, färg, gratis DN, och bra kaffe. Men det finns fler dagar som behöver kaffe och ljus och fika med själv och vänner.

Hemma promenerade jag med systerson i skog, sen drack vi choklad och dansade till Lugna Favoriter. Och pappa hamnade på sjukhuset med sitt infekterat titanknä, och det, barn, är en helt vanlig måndag i mitt liv. Inget mer, inget mindre, och Herre förbarme sig över oss syndare, amen.

Väsbyrock FTW

Jag bryr mig inte jättemycket om schlagern, men det är lite kul att se och höra låtarna (och skratta åt hälften av dem). Synd att allt det där runtomkring är så plågsamt pinsamt. Särskilt kvällspressen. Srsly, lägg ner säger jag. I alla fall. Ikväll tävlade H.E.A.T, melodiska pudelrockare från Väsby. Jag är galet svag för sånt! Min uppväxt har präglats av att ha gått i samma gymnasium som Europe (typ 15 år senare, men ändå). Vid mösspåtagningen spelades Final Countdown. Vad kan jag säga? Jag är skadad. And proud of it. De gick vidare, och jag kände märklig stolthet. Är det så här som folk med riktiga rötter känner? Fantastiskt. Jag har växt som människa...

För att ytterligare poängtera att jag inte bara är bitter, cynisk och rastlös så postar jag denna allahjärtansvideo. Den är lite ostig, jag medger, men den innehåller en råtta, så vad kan jag säga. Det finns en katt också. Så klart. Kärlek, vänner, kärlek!

Alla hjärtans....

Brain freeze

Jag skulle vilja säga nåt vettigt. Jag vet att jag har åtminstone två vettiga tankar jag tänkt blogga om. Men jag minns dem bara lite vagt just nu. Rimligen borde jag inte skriva nånting alls innan jag minns dem. Problemet är att jag ska predika på söndag. Och just nu gör jag allt för att inte bli klar med förberedelserna för andra halvan. Första halvan är typ färdig. Andra halvan är några surrande tankar.

Men jag lovar, innan jag blir medelålders ska jag rycka upp mig och aldrig mer skjuta upp på nåt. Jag ska också sluta pladdra. Och ljuga. Amen.

The Wrestler

Bio, någon?

Världsbild

I det stora landet Afrika finns olika områden. Ett av dem är Västafrika. I det lilla hörnet av det stora landet har det skett ett kuppförsök. Men seriöst... Skulle man nånsin skriva "kuppförsök i Ostasien", eller Västeuropa eller Mellanamerika? Jag blir indignerad. För övrigt är Sao Tomé é Principe en ögrupp. (se.msn.com)

Mittemellan

Liksom mittemllan hundra saker och skeenden. Hände lite för mycket idag. Och insåg först vid 23 att jag inte ätit, mer än en macka och en bit tårta, utöver frukost. På hela dan. Det är en grov förseelse i min värld. Jag ÄLSKAR mat. Jag behöver mat. Och jag vill inte att allt det där andra ska sidetracka mig från mat, sömn och vardagsglädje.

Men hunden har i alla fall inte ändrats! Han skrynklar ihop alla mina mattor. Direkt efter att jag slätat ut dem. Skrynkel. Han drar dem fram och tillbaka. En vardagsrumsmatta hittade jag i sovrummet. Ibland lägger han sig på matthögen och sover. Och så vaktar han sina små pizzakanter. Fast han inte äter dem. Hundar alltså. Och katter. Katten hoppar upp på det ostämda pianot ibland. Jag vet inte om han vill göra musik. Eller om han inte bryr sig. Eller om han blir lika förvånad varje gång.

Ja. En kopp kaffe, ett halvt wienerbröd och lite musik och slösurfande. Nu ska jag tänka predikan.

Händer

Man kan fejka mycket, men inte sina händers ålder. Spelar ingen roll hur babyfaced man är, händerna går inte att botoxa till bebisstjärtsläthet. Det finns något oerhört tryggt i det. Beständigt, så beständigt som åldrande, som tidens gång, som årens rätt, som närmandet till fullkomnandet. Finns inget vackrare än händer med märken, ärr, spår av berättelser, minnen, tunn hud mot blå vener, streck och veck och leder och fingrar och späda ben och små nerver känsliga för beröring, talrika som himlens stjärnor. Har jag hört.

Och fast jag har fingrar som är mer prinskorvar än björkkvistar, och fast huden på mina händer är torr och narig och mjuk och inte längre slät, men levande med skuggspel, och fast jag kände mig som en inuit idag, så har jag händer som bär min berättelse. Hur ser din berättelse ut, den som inte går att förfalska?

Firefox

Händer lite då och då:


more animals

Två favoriter

När man vill nåt annat, nån annanstans:
1) Tänka sig till platser dit man vill. Idag är det Skottland (eller Mauritius, en all inclusive resort med eget hus vid stranden och sol dygnet runt, utöver när det är fullmåne). I Skottland talar man fint, och så är det lite vilt. Fast det regnar mycket.
2) Katter. Inte riktigt lika medvetet, färdigformulerat. Men det är väl crazy cat lady-grejen, som sista utväg, när allt annat skitit sig. Då kan man bli en crazy cat lady som skrämmer barn och bor i ett stort ensamt hus på landet, och skriver mästerverk under pseudonym. Jag vill ha Cornish Rex. Devon Rex är också söta. Nästan nakna. Och det lilla av päls de har är liksom ondulerat.

En anekdot om kopieringsmaskiner och att göra skillnad

Så här var det. Kopieringsmaskinen i biblioteket där jag hänger mest hela tiden är stor, ful och bullrig. Folk som står vid den och kopierar lite halvlagligt hela böcker brukar också blir bullriga och stora i orden. De står och diskuterar vilka sidor de ska ha och lärare och tentor och varandra och kollektivtrafiken och försoningsläran, och stör de flitiga studenterna i biblioteket. Men det är fortfarande apparatusen som för mest oväsen, och piper gör den också, med ett äckligt högfrekvent litet ljud. Föredömligt nog skrev bibliotekarierna en lapp på maskinen. Nånting med "Tystnad vid kopieringersmaskinen", eller "Kopiering i tystnad", eller nåt annat liknande. Och så, en tidig morgon när jag var lite beskäftigt gentemot hela mänskligheten, tog jag ett papper och plitade med min nästan läsliga handstil: "Tystnad, javisst. Men hur får man tyst på tröskverket från helvetet?" och tejpade fast den.

Jag vet. Jag tog i. Jag använde jättestora ord. Men det var lite roligt. Tyckte jag. Ni hör ju, tröskverk. Helvetet. Och helvetet är ju ett teologiskt begrepp (bl.a.). Jag kände mig nöjd. För om det är nåt jag inte klarar av så är det tomma kartonger i butikshyllor och tvetydigt, feltydigt och/eller fult formulerade indignationslappar. Men nu hade jag gjort mitt. Tagit mitt ansvar. Sagt mitt.

Det tog en föreläsning, 40 min, för lappen att bli borttagen. Bibliotekarierna tyckte inte att min fyndighet var så himla rolig. Det var ju ledsamt. Jag ville ju att alla skulle se.

Men. Några dagar senare. Lapp på kopieringsmaskinen: "Tystnad dvs prata inte!". Det, barn, är vad vi kan kalla för ett sant win.

Världens bästa kokospannkakor

Så kryper vi tillbaka, långsamt, upp, där det finns lite ljus och luft igen. Kokospannkakor hjälper till.
1 dl socker och 1,5 dl mjöl, blanda lite med ballongvisp (inga andra vispar duger, tycker jag). Häll i en burk kokosmjölk, 1 dl vatten och två ägg. Rosta lite kokosflingor, typ en halv deciliter eller så, och häll i det också. Blanda till en jämn, fin smet. Stek pannkakorna, med mycket smör.
Pricken över i:et är att ta en dryg deciliter socker, en halv dl vatten och några skvättar limejuice, och hetta upp på en stekpanna tills sockret smält och det blivit lite segare till konsistensen. Funkar som en fantastisk, lite syrlig sirap till plättarna.
Vill man lyxa till det kan man ju bränna av lite bananer och skopa upp vaniljglass. Men det är overkill. Särskilt eftersom jag redan ätit upp allt innan du hunnit fixa glassen ur frysen. Det är min strategi till Beach '09.

Visslingar och rop

Lite busvisslingar till pausmusiken. Ännu en ägd bild från xkcd.com.

Pausmusik

Medan allt det andra händer kan man spela pausmusik, eller vissla avledande. Jag väljer att posta protokollet från konciliet i Konstantinopel 381 eKr. Det är en grym sida, www.newadvent.org/fathers/. Alla dessa fantastiska originalskrifter praktiskt utgivna i digital form.

Dagens lunch

Nudlar i kopp, tillverkade av Thai Food President Public Company Ltd. Och liten rustikbaguett med Lätta margarin med youghurt. Jag vet, det är jättekonstigt. Skulle det finnas jogurt i margarinet liksom? Var ju tvungen att testa. Slår inte Bregott Extrasalt i alla fall. Och Euroshoppers minimorötter.

Frågan är om språket leder tanken eller tanken leder språket. Och i förlängningen, styr texten mig eller jag texten? Det är metafundering hela tiden. Dumma blogg.

Anttila, igen

Lång dag. Plugg, jobb. Köpte billiga semlor. Kom att tänka på Kristian Anttila. Och världens märkligaste sommarupplevelse på Peace&Love i Borlänge. Bloggade för Ikon1931. Berättade inte hälften av allt som hände, med mig och min världsbild. Alltså, detta bloggande... Syftet är oklart. Hur ska mina fyra läsare (varav en är jag) berikas av att läsa om mitt vardagslattjande? Eller mitt pseudointellektuella bla-bla, eller kolla på videos med musik jag spisar? Jag borde ha ett syfte. Med bloggen. Ännu hellre, med livet.

Här en bra låt. En bra låt för allt det verkliga man av integritetsskäl inte kan sitta och spåna om, men som man egentligen borde sitta och dryfta med vänner ständigt, så att man faktiskt, nån gång, sa nåt verkligt, nåt riktigt, nåt nytt, nåt gammalt, nåt lånat. Och blått. Att man pratade något blått. Allt är blått nu.

Nåja

Nu sitter jag på själva föreläsningen. Så det lugnar ner sig. Men jag tror jag välte muggen med yin och yang när jag vaknade i panik kl 8.40. Allt är ur fas. Tänker fel, om alls. Koncentration helt off. Chattar och bloggar samtidigt. Man får väl bara inse att vissa dagar är sådana. Så jag lägger in en bild här, för allmän beskådan istället. Från en favorit, xkcd.com.

Off

Nu går det inte bra alltså. Försov mig. Sitter nu utanför klassrummet och väntar på lilla rasten mitt föreläsningen, så jag kan smyga in, men den kommer inte. Vilket innebär att jag missar ännu mer av det jag borde sitta och lära mig. I normala fall kan man missa 40 min utan att det är så farligt. Men jag fick ta sjukledigt förra föreläsningen, så nu laggar jag i närvaro.

Lägg därtill livets vanliga tragglighet. Irriterande.

Börja på riktigt

Eftersom jag har en del att göra, så väljer jag att göra det minst viktiga först. Att hitta ett snyggt template (vad det nu hette på svenska, orka googla det), innan jag launchar Phialotta 2.0 och går publik. (Seriöst... borde ta tag i mitt språkbruk och bestämma mig.)

Rusty spoons

Det finns en tunn linje mellan det verkliga och det underverkliga. Öververklig. Beyond-verkliga. Salad Fingers är som mina drömmar varit i veckan. Frågan är om David Firths skapelser är gestaltningar av verkligheten eller gestaltningar av upplevelsen av verkligheten? Jag funderar på det i skolans bibliotek, istället för att översätta 1 Mos 3 från hebreiska. Hungrig är jag också.

Åka långt

Ujuj. Jag vill åka jättelångt. Bil genom Sahara. Kollar på andras filmade resor (Palin, McGregor) och det suger mer än på länge. Och teet i min kopp heter Brazilian Baia och doftar milt av kokos. Har jobbat flera dar i rad nu. Och fått perspektiv. Plugg är inte allt, tydligen. Sedär. Man lär sig. Nu ska man bara dra slutsatser ur det också.