Krossa handen

Jobbade, jour, skulle hjälpa med pantautomaten, hade fastnat ett gäng flaskor. Öppnade dess gap, skulle stoppa in handen, kom på att jag kanske borde stänga av den. Gjorde det. Grävde upp ett tiotal sönderpressade flaskor. Kom åt demoleringssystemet lite grann, skrapade handryggen lätt mot de sylvassa tänderna, rad på rad av hakar och vassa spetsar, och stora rullar för att pressa ihop flaskorna. Fruktansvärd maskin. Och den var ju avstängd, men plötsligt fick min hjärna temporär kortslutning och inför mitt hjärtas ögon såg jag hur min hand fastnade, med min själ kände jag hur handen krossades och slets till slamsor, med mitt sinne kämpade jag emot en maskin som gick bärsärkagång fast jag stängt av den.

Inte helt rationellt alltså. Det är inte varje dag jag drabbas av den sortens irrationella känsla av skräck. Och den varade inte länge. Men kanske innebär det bara att jag inte vill bli av med mina händer?

Och nu är det midnatt+, jag är trött, men ok dag ändå. Det är lite regnigt ute, lite småkyligt inne, jag är konstig i hjärnan, men har båda händerna intakta. Jag lyssnar på Depeche Modes senaste per Spotify, och känner mig... desintegrerad, på något sätt. Inte olycklig. Bara synth-ig. Det kanske ger sig.