Jag bryr mig inte jättemycket om schlagern, men det är lite kul att se och höra låtarna (och skratta åt hälften av dem). Synd att allt det där runtomkring är så plågsamt pinsamt. Särskilt kvällspressen. Srsly, lägg ner säger jag. I alla fall. Ikväll tävlade H.E.A.T, melodiska pudelrockare från Väsby. Jag är galet svag för sånt! Min uppväxt har präglats av att ha gått i samma gymnasium som Europe (typ 15 år senare, men ändå). Vid mösspåtagningen spelades Final Countdown. Vad kan jag säga? Jag är skadad. And proud of it. De gick vidare, och jag kände märklig stolthet. Är det så här som folk med riktiga rötter känner? Fantastiskt. Jag har växt som människa...
För att ytterligare poängtera att jag inte bara är bitter, cynisk och rastlös så postar jag denna allahjärtansvideo. Den är lite ostig, jag medger, men den innehåller en råtta, så vad kan jag säga. Det finns en katt också. Så klart. Kärlek, vänner, kärlek!
lördag 14 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag vet precis vad du pratar om. Plötsligt kändes inte min hemstad lika ogästvänlig längre, lokalpatrioten i mig vaknade upp ur sin djupa dvala, och jag slängde iväg fyra desperata röster. FOR VÄSBY!
SvaraRadera