Askonsdagsmässa

Jag måste säga att huvudvärken förvånat mig med sin intensitet. Skrämt till vissa existentiella funderingar om vad vi gör med oss själva, vad som styr vad, och vilken fascinerande upplevelse det är att avstå nåt så litet som präglar ens vardag rätt så mycket.

Askonsdagsmässan. Det finns nåt skönt i att tappa in i den pågående gudstjänsten i en mer liturgisk tradition (om det där låter oklart så är det för att jag inte orkar förklara). En handfull människor, men samma allvar. Också nåt befriande i att vara där helt själv. Är det egoistiskt? Eller får man tycka om att bli lämnad ifred?

Prästens finger, doppad i en blandning av aska och olja, strävt mot pannan. Så verkligt, påtagligt. Om en del av liturgin kändes lite stel och livlös, så vägde korset upp det. Efter det gick jag in på ICA och köpte grönt te, och mer rött. Med korset i pannan. Det var fint.