Händer

Man kan fejka mycket, men inte sina händers ålder. Spelar ingen roll hur babyfaced man är, händerna går inte att botoxa till bebisstjärtsläthet. Det finns något oerhört tryggt i det. Beständigt, så beständigt som åldrande, som tidens gång, som årens rätt, som närmandet till fullkomnandet. Finns inget vackrare än händer med märken, ärr, spår av berättelser, minnen, tunn hud mot blå vener, streck och veck och leder och fingrar och späda ben och små nerver känsliga för beröring, talrika som himlens stjärnor. Har jag hört.

Och fast jag har fingrar som är mer prinskorvar än björkkvistar, och fast huden på mina händer är torr och narig och mjuk och inte längre slät, men levande med skuggspel, och fast jag kände mig som en inuit idag, så har jag händer som bär min berättelse. Hur ser din berättelse ut, den som inte går att förfalska?