En anekdot om kopieringsmaskiner och att göra skillnad

Så här var det. Kopieringsmaskinen i biblioteket där jag hänger mest hela tiden är stor, ful och bullrig. Folk som står vid den och kopierar lite halvlagligt hela böcker brukar också blir bullriga och stora i orden. De står och diskuterar vilka sidor de ska ha och lärare och tentor och varandra och kollektivtrafiken och försoningsläran, och stör de flitiga studenterna i biblioteket. Men det är fortfarande apparatusen som för mest oväsen, och piper gör den också, med ett äckligt högfrekvent litet ljud. Föredömligt nog skrev bibliotekarierna en lapp på maskinen. Nånting med "Tystnad vid kopieringersmaskinen", eller "Kopiering i tystnad", eller nåt annat liknande. Och så, en tidig morgon när jag var lite beskäftigt gentemot hela mänskligheten, tog jag ett papper och plitade med min nästan läsliga handstil: "Tystnad, javisst. Men hur får man tyst på tröskverket från helvetet?" och tejpade fast den.

Jag vet. Jag tog i. Jag använde jättestora ord. Men det var lite roligt. Tyckte jag. Ni hör ju, tröskverk. Helvetet. Och helvetet är ju ett teologiskt begrepp (bl.a.). Jag kände mig nöjd. För om det är nåt jag inte klarar av så är det tomma kartonger i butikshyllor och tvetydigt, feltydigt och/eller fult formulerade indignationslappar. Men nu hade jag gjort mitt. Tagit mitt ansvar. Sagt mitt.

Det tog en föreläsning, 40 min, för lappen att bli borttagen. Bibliotekarierna tyckte inte att min fyndighet var så himla rolig. Det var ju ledsamt. Jag ville ju att alla skulle se.

Men. Några dagar senare. Lapp på kopieringsmaskinen: "Tystnad dvs prata inte!". Det, barn, är vad vi kan kalla för ett sant win.