Blir du lönsam, lille vän?

På ett sätt händelserik kväll på jobbet, all things considered. En klasskompis från gymnasiet handlade. Jag fnulade med en Delicatoförpackning som vägrade visa streckkoden, samtidigt som kunden och jag båda försökte ignorera det faktum att vi gått tre år i samma klass och kanske borde hälsa. Framför allt försökte jag desperat ignorera vad det säger om mig att jag jobbar på ICA 10 år efter gymnasiet.

Sen kom en tjej som jag lekte med när vi var typ 7 år och bodde i samma bostadsområde. Jag minns en gång att hon sjöng om Riki Tiki Tavi, och jag tyckte det var lite larvigt. Nu hade hon hade husrenovering och en tredje på gång.

Vid det laget hade jag glömt allt jag nånsin gjort i livet, utöver ICA. "Buhu, jag har inga vuxenpoäng och kommer aldrig att få några, och jag är en misslyckad och värdelös människa." Det är väldigt moget att tänka så. Väldigt värdigt att mäta sitt värde i karriärsteg och vuxenpoäng.

Sen läste jag Austin L. Churches bloginlägg Letting go of the desire to be impressive. Det hjälpte. För det är inte kärlek att mäta sig själv eller andra mot vad man åstadkommit (det är en svajig mätsticka). Det är inte kärlek att vilja vara högst och bäst. Allt har sin tid, utöver kärlek, som är tidlös.