Magmuskler

Som jag sagt tidigare så får jag ryck varje vår och höst, och så springer jag lite, och snackar mycket. Jag springer när det är mörkt och sent, för det känns som att världen är min, och jag är världen och ingen annan är där. (Ja, hybris är mitt mellannamn.) Och så hade jag ett ryck förra året och körde styrketräning (även haft ryck av studsmatta och inlines). Det låter bra, och jag snackar mycket om det. Att det i realiteten inte är särskilt imponerande, för jag har noll uthållighet och minus teknik, det må vara hänt.

Men nu är jag lite lack på mig själv. Var iväg och skulle träna. Men hade inte jättemycket tid. Så jag tänkte att jag gör skitmycket på en gång. Smart! Träningsvärk räknade jag med. Men inte sträckta magmuskler. Alltså hur pinsamt är inte det? Träningsvärk är svidande, salt smärta ett tag. Men nu gör det bara ont. På riktigt. Jag borde inte blogga om det. Inte heller om uppsatsen eller kaffefastan. Sånt man kan skryta om och sen faila på, sånt borde man vara tyst om, som en sann finne. Men nej. Jag pratar, vitt och brett, och brer på lite mer, och sen får jag förklara att det inte var så mycket att snacka om egentligen. Det är det man får för att man var tyst och lite blyg när man var liten. Man tar igen det när man blir stor.

Jag vet inte vad sensmoralen av det här inlägget är. Att jag vill ha terapi, men nöjer mig med att tjata på Internet, precis som alla andra hemsnickare och utfläkare utan självdistans? Ha! Jag är som alla andra!