Om morgonen, till kvällen

Morgonen, efter en god dag. I lugnet, i tryggheten, i förtröstan, trots allt det andra, trots världen och döden och brustna förhoppningar. Jag läser texter från en och annan, jag lyssnar på ett och annat och förundras över skönheten och människor och uttryck och godhet och fulländning mitt i brist och ofullkomlighet. Det är bra så ibland. Trots att uppsatsen går sådär.

Kvällen, vilken dag som helst. När alla löften och förväntningar och rädslor prövats i elden av en vardag i en värld av död och ofullkomlighet och snöslask och trasighet. Och tanken på en god Gud höll, höll genom en hel dag, igen, trots allt, och det är 17 år sedan allt blev annorlunda igen. Jag lyssnar på ett och annat, och tittar på det ena och det andra, och förundras över att det går att hoppas, igen.