Livvakten

The Bodyguard. Jag har sett The Bodyguard, för första gången på säkert över tio år. Och så bra den fortfarande är... Lite 90-talsskadad visst, och en Hollywoodproduktion med allt vad det innebär, men jag är en sucker för sånt (även om jag ibland hävdar annat).

Och Frank Farmer. Det namnet triggar i gång all den obesvarade kärlek jag hade i mitt stackars flickebarnshjärta, när det nu var, tidiga tonåren. (Robin Hood: Prince of Thieves och Dansar med vargar hade lite samma effekt. Förutom när det gäller skurken i Robin Hood, han som spelades av Alan Rickman. På den tiden tyckte jag det var lite jobbigt att tycka att Sheriffen av Nottingham var hetare än Kevin Costner.)

Men grejen är att jag alltid trott att rullen slutade lyckligt. Det är lite struligt där mellan dem, visst, men de försonas med den där kyssen på flygplatsen, och sen skaffar han sig ett mindre engagerande uppdrag och kan vara med Rachel och Fletcher på fritiden. Så har jag alltid tolkat det. Och stört mig på att "I will always love you" ju är en jättesorglig låt kyssas till.

Men nu. 2009. Fick jag höra en alternativ tolkning. Att de älskande tu skildes åt for ever. Det är ju förfärligt! Jag har projicerat så mycket i den rullen ända sen -92. Det är... sorgligt. Att växa upp. Att behöva konfrontera livets realiteter. Förlora oskuld, godtro.

Tyvärr verkar Wiki bekräfta den olyckliga tolkningen:

However, it was decided that the song Rachel would sing would be Dolly Parton's "I Will Always Love You" (supposedly at the suggestion of Costner, believing the song would fit better with the couple's break up).

Jag sörjer svunnen ungdom, och tar ett bitterljuvt steg in i vuxenheten.