Paris

Idag vill jag ha kaffe. Vanan är stark, och belöningssynapserna förtvinar. Det går trögt med att få nånting gjort ikväll och svart te är beige. Den konstiga våren blir bara konstigare. Hoppet står till april.

Och precis nu kom jag på Paris. Det är tio år sen jag gick ensam på gatorna, lyssnade på Foo Fighters, "Nothing left to lose", sparade på mina pengar och åt billiga baguetter, gick, gick, gick. Louvren, Champs Elysée, cafér. Fight Club, innan den släpptes i Sverige, jag kom ut ur biografen som i ett rus, upplyst. Resten av gruppen förstod inte, vad jag minns. Jag minns över huvudtaget väldigt lite av vad vi gjorde där, med franskagruppen från gymnasiet. Jag minns bara att jag gick, gick, gick, själv, med tankar och Foo Fighters, och köpte konstiga skivor, sista hösten på gymnasiet, mörk november, året jag läste Sartres "Muren" på svenska och franska och skrev specialarbete om självmordsprevention. Muntert var ordet.

Men det var tio år sedan. Nu är det annat.