Parfymte

Alla dessa småsaker som triggar till existentiella grubblerier. Dissade i en bisats parfymte idag. Häromdagen hävdade jag att jag bara läste intro och sammanfattning i studierelaterade böcker. Sånt som man hastar igenom i bisatser eller snabba satser, för att man inte har nåt vettigare att säga, för att det låter coolt eller smart, eller för att man tror det var det man ville säga. Ja, ni vet. Sånt som man inte vill bli citerad på, när det väl gäller.

Eller ta sådana här saker som man säger sig vara, för att man behöver hävda sig själv, eller skapa sig själv, eller underhålla en image av sig själv. Men som sällan är särskilt meningsfulla eller sanna, när det väl gäller. (För jag bryr mig ärligt talat inte om vilken sorts te eller kaffe jag dricker, bara det är lite gott, och böcker läser jag från vänster till höger, ibland i rätt ordning från början till slut.)

Så vad är sanning? Vad är jaget? Hur kommunicerar vi oss själva, varandra? Man kunde ju hävda att tystnad är enda lösningen - då ljuger man i inte lika övertydligt. Fast det håller ju inte heller så länge. Vad ska man med sanningen till om man är helt själv? "Jag bor på månen och har the truth, the whole truth, nothing but the truth". Booya, om ett träd faller i skogen finns ljudet? Jag lutar mig över månkanten och ropar ut: Vem är jag... är jag... är jag... ... jag... ... jag... ... ...

Och precis då meddelar Spotify att jag lyssnar på låten Lyckans undulat av Detektivbyrån, och livet blir fint igen, i all sin obegriplighet.