Paradoxer

Det är paradoxalt med ljuset. Det är glädje och hopp, och den ljusnande framtid är vår. Dagarna har börjat redan innan man vaknar, solen väckt fåglarna och en spirande känsla av uppståndelse och liv. Och så har vi problemet med att inte vilja sova. Dagen tar inte slut, och tankeverksamheten tar inte slut, och listorna av saker som ska göras innan helgen och innan maj och innan juni juli augusti, de tar inte slut. Jag brukar lösa det problemet med att inte vilja sova. Jag kan sova, men väljer att inte göra det. Det är paradoxalt att ha ett visst mått av vett, men att inte använda det.

Det är paradoxalt att ha så mycket att skriva om, men inte göra det. Paradoxalt att vilja prataprataprata, men vara tysttysttyst. Alternativt prata om allt som är mer eller mindre oväsentligt, med alla som är oväsentliga, och inte om det väsentliga med dem man borde vara väsentlig med. Det är paradoxalt att dela upp människor i väsentliga och oväsentliga när man hävdar kärlek som gäller alla.

Det är paradoxalt att försöka se hopp när alla omständigheterna talar emot att något gott någonsin kommer att komma ur cirkusen. Det är är paradoxalt att kunna glädjas för sin egen skull när någon annan sörjer. Det är paradoxalt att vilja gråta när man är glad. Det är fullkomligt vanvettigt att tro, plain and simple.

Och ändå är det vad jag gör, mer eller mindre.